”Vi ska försvara Sverige på land, i luften och på havet”, förkunnade försvarsminister Peter Hultqvist i talarstolen på årets upplaga av Folk och försvars rikskonferens i Sälen.
Och han fortsatte: ”Vi ska strida på stränderna, vi ska strida på landstigningsplatserna, vi ska strida på fälten och på gatorna, vi ska strida i bergen - vi ska aldrig kapitulera!”.
Nej, vänta. Nu råkade jag visst blanda ihop det och slinta över tangenterna. Så fortsatte Peter Hultqvist inte alls, fel av mig. Det där sista var ju från Winston Churchills berömda tal i juni 1940 när Storbritannien kämpade för sin överlevnad mot det anfallande Hitlertyskland.
Men, antag att vi dessa januaridagar 2020 befunnit oss i en liknande situation som britterna då och Peter Hultqvist faktiskt tvingats återbruka churchillska tongångar fullt ut under det att Sverige stred på liv och död mot, låt säga, ett anfallande Putinryssland.
Ett otänkbart scenario? Ingalunda. ”Ett väpnat angrepp mot Sverige kan inte uteslutas. Det kan heller inte uteslutas att militära maktmedel eller hot om sådana kan komma att användas mot Sverige”. Det var Försvarsberedningens analys av det säkerhetspolitiska läget 2017.
Inte har det ljusnat sedan dess. Instabiliteten i det internationella systemet har blivit än mer påtaglig, vilket den nyss uppflammande krigshotande konflikten mellan USA och Iran är ett brutalt tydligt exempel på.
2020-talet pekar knappast mot att arta sig till decenniet då Immanuel Kants dröm om den eviga fredens tillstånd realiseras. Snarare gör vi nog nyktert klokast i att begrunda den vanärade akademiledamoten Horace Engdahls hårdkokta tes: ”Av allt att döma så är krig mänsklighetens framtid”.
Men även om det värsta redan vore över oss, skulle inte ens en i Peter Hultqvist inkarnerad Winston Churchill vara till mycket hjälp. Storbritannien 1940 låg väldigt illa till. Dock var det en nation som kunde sätta stridskraft bakom orden, undvika kapitulation och segt kämpa sig vidare till seger. Sverige 2020 står värnlöst i jämförelse.
”Dagens krigsorganisation är i grunden inte utformad för att möta ett väpnat angrepp med krigshandlingar på svenskt territorium”. Så löd Försvarsberedningens kalla konstaterande 2019. Vi har alltså ett militärt försvar som är odugligt för militärt försvar.
Rejäla resurstillskott är förvisso politiskt aviserade. Det är naturligtvis bra. Men upprustningen sker från en starkt problematisk låg nivå. Fortfarande, och troligen in i 2030-talet, råder en skriande diskrepans mellan vad Sverige skulle behöva och vad politikernas budgetanslag tillåter. Regering och riksdag måste kunna prioritera bättre och skyndsammare.