I den första omgången av helgens franska regionval nådde högerextrema Nationella Fronten stora framgångar. Partiet blev störst i sex av tretton regioner. Andra omgången genomförs på söndag. NF har haft medvind under en längre tid, medan socialistpartiet inte styrt landet tillfredsställande. Samtidigt har flyktingkrisen och terrordåden i Frankrike verkat för partiledare Marine le Pen.
”De vinner på nationalism och rädsla”, sammanfattar Sveriges Radios f d EU-korrespondent Alice Petrén och jämför Nationella Fronten med Sverigedemokraterna. Taktiken är densamma. Marine le Pen har, likt Jimmie Åkesson, anammat en mjukare och nedtonad profil och låter andra företrädare stå för de mer kontroversiella uttalandena. På det sättet lockar partiet fler. Petréns erfarenhet är att när en borgmästare väljs ur NF, märks det omgående på lokalt. Hon tar ett exempel från en sydfransk stad där kebabaffärer hotades med stängning och EU-flaggan halades; här var det Frankrike som skulle hyllas.
EU-motståndet växer och de nationalistiska krafterna går i täten för det. Frankrike och Sverige är bara två exempel. I Storbritannien har högerpopulistiska Ukip vunnit mark och fått David Cameron att utlova en folkomröstning senast 2017. Nej-sidan växer med dagspolitiken och riskerar nu inte bara "Brexit" ur EU, utan även splittra den brittiska unionen. Lite paradoxalt kan tyckas, men de nationalistiskt inriktade skottarna är mer EU-vänliga än engelsmännen.
Danskarna röstade nyligen nej till ett fördjupat polis- och säkerhetssamarbete inom EU. Såväl Socialdemokraterna som styrande liberala Venstre ville ha ett ja, men nej-sidan med Dansk Folkeparti i spetsen fick sin vilja igenom. Danmark har utmärkt sig genom sin brist på solidaritet i flyktingfrågan. Men vårt grannland är långt ifrån ensamt i sin egoism – ett minst sagt bekymmersamt tecken för oss som vill se den europeiska gemenskapen leva vidare.
Nyligen beslutade EU-ledarna att ösa pengar (3 miljarder euro varav Sverige ska bidra med 77, alltså cirka 700 miljoner kronor) över Turkiet för att landet ska ta kontroll över gränsen mot Syrien. Dealen är att färre flyktingar ska ta sig till Europa samt att de som befinner sig i Turkiet får en drägligare tillvaro. Förutom det stora ekonomiska bidraget har attityden gentemot Turkiet värmts upp. Landet står längre ifrån ett EU-medlemskap än för tio år sedan. Under den tiden har det politiska styret hårdnat och bristen på mänskliga rättigheter ökat. Men eftersom de nu befinner sig i en otäck beroendeställning till Turkiet och den makthungrige president Erdogan, väljer de europeiska ledarna att se mellan fingrarna.
Det finns all anledning att känna oro för den europeiska unionen – en utveckling som en del välkomnar, men många har förmodligen inte konsekvenserna klart för sig. Mycket av kritiken är rättfärdigad och den måste få finnas och ges andrum, annars finns risk att de ohälsosamma delarna av Brysselbyråkratin växer sig än större. Men de positiva sidorna, de öppna gränserna, den ekonomiska utvecklingen och freden, riskerar nu att braka samman. Om murar och handelshinder återinförs kommer exportberoende land som vårt att påverkas negativt. Och i den oroliga tid vi lever i kunde fredsprojektet EU vara en säkerhet. Istället känns läget osäkrare än någonsin.