Nyanlända som är trångbodda och utan arbete måste nog vara olyckliga. Det är ett utbrett antagande som lär bygga på infödda och välutbildade svenskars egna krav på tillvaron. Men för en person som tagit sig till Sverige undan sämre förhållanden ligger dock tröskeln för lycka och välbefinnande betydligt lägre, visar en ny rapport från SCB (21/11).
De som är födda utanför Europa och har varit i Sverige mindre än tio år bor i genomsnitt trängre, har oftare tidsbegränsade anställningar och har svårt att få fram pengar för oväntade utgifter. Till exempel kan 70 procent av denna grupp inte få fram 12 000 kronor för en plötslig utgift, medan bara 14 procent av inrikes födda med minst en inrikes född förälder har samma problem.
Självfallet leder detta till oro i gruppen utomeuropeiskt födda, men det tycks ändå inte leda till att personerna känner sig särskilt olyckliga. Åtminstone inte i jämförelse med resten av befolkningen.
När det gäller självskattad hälsa och genomgående lycka ligger utomeuropeiskt födda med mindre än tio år i Sverige på samma nivå som andra samhällsgrupper. Knappt 80 procent menar att de har en god hälsa, och ungefär 65 procent känner sig lyckliga mest hela tiden.
De nyanlända känner sig dessutom precis lika delaktiga i samhället som alla andra.
Givetvis kan ålder och andra faktorer spela roll inom varje grupp, som sorterats efter födelseplats och vistelsetid i Sverige, men det anmärkningsvärda är att de nyanlända utomeuropeiskt födda inte sticker ut.
Att så många i en svår livssituation ändå är lyckliga ska självklart ses som något positivt. Även om det ur integrationssynpunkt kan vara ett problem om personer som har svårt att klara sig själva och varaktigt förlitar sig på bidrag ändå är nöjda med tillvaron. Då lär incitamenten till att skaffa ett ordentligt arbete möjligen vara lägre.
Rimligen är det dock betydligt enklare för en i grunden lycklig person att också förbättra sin tillvaro, jämfört med en person som grävt ned sig i sina problem. Så länge det offentliga ställer tillräckliga krav och integrationsåtgärder inte pekar åt ett helt annat håll än där faktiska möjligheter till stadigt jobb och bostad finns.
Nyanländas relativt likartade välbefinnande och känsla av delaktighet bör alltid finnas i bakhuvudet då politiker utformar integrationsplaner. Det är tydligt att de allra flesta inte har lika höga krav på tillvaron som infödda svenskar, vilket ju inte är så konstigt. Varför vara bitter över en lägre inkomst än grannen, när man själv kom till Sverige för bara några år sedan? Vad dessa människor själva tycker och upplever bör vara med i beräkningen när krav på löner och levnadsstandard utformas.
De som bryr sig om nyanlända bör också bry sig om hur dessa människor faktiskt känner inför sin tillvaro. SCB-rapporten visar att det mestadels är lyckliga människor som integrationsprojektet riktar sig mot. Nu återstår bara att få fler av dessa lyckliga människor i arbete.
Agnes Karnatz/SNB