Håll i och håll ut. Det är statsminister Stefan Löfvens (S) återkommande uppmaning i coronakrisen. Och i sin enkelhet är det en god devis. Uthållighet och varsamhet är avgörande för att samhället i stort ska begränsa smittspridningen. Men från regeringens och ansvariga myndigheters sida är agerandet ibland motstridigt.
Samtidigt som smittspridningen ökar tillkännagavs att publiktaket höjs. Från och med 1 november får 300 personer samlas på sportevenemang, teatrar, konserter, biografer och religiösa samlingar. Ur en synvinkel är beslutet rimligt. Om andra branscher får visa att de kan anpassa verksamheten och bedriva den utan att det blir någon större smittspridning bör det även gälla kultur- och idrottssektorn.
Och om verksamheterna inte sköter sig bör det gå som för nattklubbarna, som på goda grunder tvingades stänga.
Den ständigt återkommande frågan – hur länge vi ska behöva leva med coronaviruset? – förblir också obesvarad. Något som har gjort att samhället i stort plötsligt har behövt förhålla sig till en större osäkerhet om morgondagen. Precis som tidigare generationer har gjort.
Det som däremot lär gå att säga med hyfsad stor säkerhet är att vi de närmaste månaderna behöver ställa in oss på att coronapandemin formar tillvaron. Tidigare erfarenhet säger att pandemier kommer i flera vågor. Spanska sjukan, som härjade landet för ett sekel sedan, hade ett par utbrott.
Först trodde man att den skulle ebba ut till sommaren 1918. Men på hösten samma år slog en andra och ännu dödligare våg till. Sedan kom ett tredje och sista stort utbrott i början av år 1919. Därefter syntes en del mindre lokala utbrott fram till våren 1920.
Nästa fråga är dock om vi verkligen kan lita på att coronaviruset uppträder som tidigare. Nicklas Berild Lundblad, chef för global samhällsanalys på Google och fil dr i informatik, har påtalat att vi nu kan ha ett annat mönster för pandemier än tidigare.
Det verkar finnas en väl rotad idé om att pandemier slår till vart hundrade år. Men, som Berild Lundblad säger, har coronaviruset under senare tid spillt över från djur till människor vart tionde år. Så kan vi i stället se pandemier vart tionde, tjugonde eller trettionde år framöver?
Vi behöver förlika oss med tanken att vi inte vet hur länge pandemin håller i. Det enda vi vet är att vi behöver vara rädda om varandra. Och om vi följer rekommendationerna bör vi kunna korta pandemins livslängd. För det hoppfulla är, trots allt, att hur vi agerar gör skillnad.