Husen som inrymmer två av Linköpings mer framträdande scener och mötesplatser har under det senaste året köpts av företagare som vill stötta lokal kultur. Och det här lär vara framtiden – att näringslivet tar allt större ansvar för kulturlivet.
Nyligen sålde Equmeniakyrkan huset som huserar Babettes kafferi – denna institution i Linköping. Köpare är en känd fastighetsägare i stan, Göran Magnusson.
I och med ägarbytet får Babettes möjlighet att förverkliga satsningen på ett kulturhus. Det lär göra Linköping och Östergötland rikare.
Att Göran Magnussons dotter, Julia Magnusson, är delägare i Babettes spelar säkerligen in i affären. Samtidigt framstår viljan att stötta kulturlivet i Linköping som genuin.
Göran Magnusson säger att köpet inte är ekonomiskt motiverat, utan något han har gjort med hjärtat. I Corren påtalar han vikten av att det finns scener och kulturutrymmen i Linköping.
Och det här resonemanget känns igen. Det var lite liknande tongångar när det lokala fastighetsbolaget Mannersons förra året köpte lokalen som inrymmer kulturhuset Skylten av Linköpings kommun.
Då talade Mannersons vd Carl-Fredrik Grönhagen om kulturens betydelse. Det lovades att kulturverksamheten skulle stöttas.
Det är inte heller så konstigt om lokala fastighetsägare vill värna kulturlivet. Fastighetsbolag vill att det ska röra sig runt husen de äger. Människor ska vilja bo och jobba där. Och för det behövs ett rikt kulturutbud, för att både underhålla och utmana oss.
Att kultur och bildning har en stor betydelse för ekonomin och samhället i stort är något som även verkar ha gått upp för allt fler i näringslivet. Den kanske ivrigaste och starkaste rösten för att näringslivet bör engagera sig mer är Lars Strannegård, rektor på Handelshögskolan i Stockholm. För ett par veckor sedan sommarpratade han i Sveriges Radio om vikten av att företagare stöttar kulturen.
Det är också det här som Linköpingsföretagarna verkar i färd med att göra.
Utvecklingen i Linköping är nog också bara en försmak av vad som väntar. Näringslivet lär bli allt viktigare för kulturlivet i hela Sverige.
För det som verkar hända är att de institutioner som tidigare har stöttat kulturen inte längre klara av att ge samma stöd.
De allra flesta kommuner har inte längre råd att göra mer än det lagstadgade. Att erbjuda lokaler till kulturskapare må vara lovvärt, precis som mycket annat kommuner gör utöver kärnuppdraget. Men när det ställs mot nattpersonal i hemtjänsten kommer de allra flesta politiker på goda grunder prioritera omvårdnaden av äldre.
Civilsamhällets kyrkor och föreningar har det också kärvt. Vikande medlemsantal och engagemang tvingar fram försäljningar av fastigheter och färre aktiviteter.
Man kan säga att det här leder fram till en vaktavlösning i kulturlivet. Det ansvar som kommuner och civilsamhällets aktörer har tagit för lokal kultur lär framöver behöva tas mer av företagare.