Preemraff blir den första mottagaren av statliga kreditgarantier. Att just raffinaderiet i Lysekil får stödet, visar hur klimatfrågan orsakar ökad statlig styrning av ekonomin. Det lär i längden skada både klimatet och svensk konkurrenskraft.
Systemet för statliga kreditgarantier innebär att Riksgälden kan garantera upp till 80 procent av lån som förväntas bidra till att nå målen i miljömålssystemet och det klimatpolitiska ramverket. Krediterna aviserades hösten 2020 och infördes förra sommaren. Nu har alltså den första ansökningen godkänts.
Projektet är en utbyggnad av Preemraff i Lysekil för att öka produktionen av förnybar diesel (TT 25/4). Just det raffinaderiet var i hetluften för två år sedan, då Preem ville bygga ut för att kunna omvandla mer av restprodukten tjockolja till drivmedel.
Trots att utbyggnaden klarade miljöprövningen i båda instanser, tog regeringen över för att själv fatta beslut i frågan. Miljöpartiet vägrade godkänna en utbyggnad oavsett utgången i domstol. Det slutade med att Preem drog tillbaka ansökan i sista stund.
Motiveringen var att projektet inte längre var kommersiellt gångbart. Men det visade sig att företagets ledning hade varit i kontakt med dåvarande miljöminister Isabella Lövins statssekreterare. Bland annat hade ledningen informerats i förväg om att kreditgarantisystemet skulle införas.
Oavsett lämpligheten i de inblandade parternas agerande, är det tydligt att regeringen har sinkat vissa industrisatsningar genom krångliga tillståndsprocesser, samtidigt som andra erbjuds förmånliga krediter. Krediter som ytterst garanteras av svenska skattebetalare.
Vi tycks helt enkelt se en återkomst för 70- och 80-talens aktiva industripolitik. I Sverige ledde politiken av misslyckanden som stöden under varvskrisen och Stålverk 80.
Nyligen varnade ett flertal framstående forskare i nationalekonomi för att svensk klimatpolitik upprepar den tidens misstag (DN 25/4). De noterar att sådana klimatstöd tenderar att gynna storföretag. Detta trots att forskningsläget tydligt visar att det varken bidrar till teknologisk eller ekonomisk utveckling.
På en fri marknad får olika entreprenör chansen att pröva sina idéer. Problemet med en aktiv industripolitik är att det är näst intill omöjlig för någon att kunna förutsäga vilka nya projekt som kommer lyckas. Därför tenderar staten att antingen blockera projekt som skulle ha lyckats eller slösa bort miljarder på dödfödda luftslott.
Daniel Åkerman är ledarskribent vid Svenska nyhetsbyrån.