Ja, det beror nog på vem man frågar. Att regeringsfrågan – vem tar vem? – är bland de hetare spörsmålen är nog de flesta överens om. Även om man inte tycker att den allmänna debatten frambringar några svettigare tillstånd.
Paradoxalt nog är regeringsfrågan en orsak till det i övrigt rätt svala klimatet. Även om Alliansen står stabilt och pekar på splittringen i det rödgröna blocket, verkar Socialdemokraterna och Miljöpartiet inte alltför benägna att mucka gräl med vare sig varandra eller något annat parti. Det kan ju vara en framtida regeringspartner man träter med! Stefan Löfven är också noga med att inte spekulera i eventuella konstellationer eller ministerposter, även det talats om MP som det mest naturliga valet.
Miljöpartisterna är mer öppna med målet en S-ledd regering, inkluderande MP-ministrar. Vänsterpartiet har hållit fast vid parollen att partiet inte är till salu för något pris, så länge som vinster i välfärdssektorn inte förbjuds. Häromdagen började dock Jonas Sjöstedt glida på det löftet genom att tillstå att en S-budget kan få stöd – förutsatt att den förhandlas med V först. Bara någon dag senare läckte vänsterns interna ”ministerlista” ut och Sjöstedt stod med skägget i brevlådan. Löfven var måttligt road.
Vänsterpartiet är dock inte det enda parti som börjat lätta på sin hårdnackade attityd. I en intervju i Svenska Dagbladet angav Centerledaren Annie Lööf flera sakområden där hon kan tänka sig blocköverskridande överenskommelser – även om Alliansen förlorar valet. Lööf har tidigare varit obönhörligt hård i tonen när Löfven förts på tal. Visserligen vidhöll hon Allianslojaliteten, men menade att i vissa frågor är det önskvärt med riksdagsmajoriteter likt migrationsöverenskommelsen med MP. Gällande skolan, säkerhets- och utrikespolitiken till exempel. Redan nästa år finns ambitionen att nå en ”bred energiöverenskommelse med flera partier” (SvD 29/8). En sådan, uppgjord av S och de borgerliga, vore högst välkommen. Oavsett vem som tagit vem i regeringsbildningen.