121. Det är summan av antalet sprängningar i Sverige som tvingade Nationella bombskyddet till aktion 2019, i genomsnitt en utryckning var tredje dag året runt. En förskräckande siffra.
Det enskilt värsta bombdådet, räknat i mängd apterat sprängmedel (cirka 15-20 kilo!), ägde rum på Ådalagatan i centrala Linköping. Jag vaknade själv till detonationen – väldig, skarp, otäck – den där fredagsmorgonen i början av juni.
Jag bevittnade förödelsen strax efteråt. För ett surrealistiskt ögonblick var det som att befinna sig i en annan stad, i ett annat land, välbekant med ändå inte, plötsligt härjat av hänsynslöst våld.
Jag såg flerbostadshus med urblåsta fönster och trasiga gardiner fladdrande i vinden, deformerade balkonger, krossat glas i drivor, ambulanser, avspärrade kvarter, poliser i varje gathörn, journalister som rapporterade från vad som påminde om en krigszon.
Jag upplevde stämningen in på skinnet av bestörtning, vilsenhet och oro från chockade Linköpingsbor. Jag var ju också en av dem. Det är verkligheten bakom de återkommande medierubrikerna om den veritabla epidemi av sprängattentat som plågar Sverige. Ett slags absurt normaltillstånd håller på att etablera sig, men det är förstås – eller borde vara – allt annat än normalt.
Bara några veckor in i 2020 och bombvågen fortsätter. I Stockholm exploderar kraftiga sprängladdningar riktade mot bostadshus på Östermalm, i Kista och Husby. Och under onsdagsmorgonen briserar ännu en bomb, placerad i trapphuset på en flerfamiljsbostad i Hageby, Norrköping.
Misstanke finns om att dådet i vår grannkommun är kopplat till uppgörelser inom den kriminella MC-miljön. Hittills är dock facit av rättsväsendets försök att stävja det grova, terrorliknande våldet dystert. Polisens uppklaringsprocent gällande såväl sprängningar som skjutningar kan inte med bästa vilja i världen kallas imponerande.
Sanningen är att vårt samhälle är utsatt för attack av samvetslösa huliganer med oskyldiga människor som insats och statsmakten har förbluffande svårigheter att sköta sin mest fundamentala uppgift: att upprätthålla lag och ordning för att skydda sina medborgare.
Lars Stjernkvist, kommunstyrelsens ordförande (S) i Norrköping, betecknar situationen som akut och det eskalerande våldet som unikt. Han efterlyser samling över partigränserna där allt ideologiskt groll läggs åt sidan och fokus inriktas på ett nedkämpande av kriminaliteten. Hoppas kan man ju. Fler ansvarstagande vuxna i det ack så polariserade politiska rummet får gärna anmäla sig.