Att det är tuffa tider och hårda bud kan endast undgått hermetiskt avskärmade nyhetsundvikare, antagligen bosatta i en grotta långt borta på grannklotet Mars. Men där torde risken för att drabbas av coronaviruset och dess samhälleliga konsekvenser ändå vara tämligen försumbar.
Annat är det här. Pandemins mänskliga kostnad i förlorade liv, sorg, smärta och oro ligger på ett högt, dystert och i ord svårfångat plan för sig. Jag lämnar denna, den tveklöst värsta dimensionen av tragedin till enskild begrundan så länge.
Krisens pris är i krassare, materiella termer förstås också svidande. Situationen för den närande, försörjande sektorn talar sitt tydliga språk. I Östergötland ökande antalet företagskonkurser med 40 procent under april jämfört med samma månad i fjol (Corren 19/5).
”Läget är allvarligt ute i företagen och det försämras snabbt”, säger Johan Gustafsson som är nytillträdd regionchef för Svenskt Näringsliv i vårt län. Uppgifterna från organisationens företagarpanel, som redovisas på Svenskt Näringslivs hemsida (12/5), ger en bild av den ekonomiska ekluten.
61 procent av de östgötska företagen uppger att produktions- och försäljningsvolymen är lägre än för ett halvår sedan. 44 procent kalkylerar med fortsatt sämre utsikter de kommande sex månaderna. Var tredje företag har tvingats friställa personal.
Samtidigt forsar miljardbeloppen ut från det offentliga systemets vidöppna kranar för att mildra fallet ner i avgrunden. Pandemin kommer att öka statens lånebehov dramatiskt, meddelar Riksgälden (DN 19/5). Lyckligtvis har vi hyggliga statsfinanser i Sverige och har därför råd att vräka på med underskottsstimulanser i budgeten ett tag framöver. Utan dessa stödåtgärder skulle det nog inte finnas mycket kvar att starta upp ekonomin med igen, den dag då krisens akuta strypgrepp släpper.
Men som vanligt måste allting betalas, förr eller senare. Finansminister Magdalena Andersson flaggar för att krispaketens räddningsbojar kommer att följas av skattehöjningar när coronaviruset retirerar (Expressen 18/5). Ett land som redan har ett skattetryck bland de tyngsta i världen har alltså ännu svettigare pålagor att vänta.
Hur vore det att istället göra slut på den gängse, partipolitiskt invanda gränslösheten i dyrköpta offentliga åtaganden och utgifter till det mesta mellan himmel och jord? Efter coronan borde det vara dags att prioritera bättre i moder Sveas hushåll och på så sätt spara pengar. En skattechock som lök på laxen förefaller däremot inte vara ett särskilt lämpligt recept, om regeringen vill få de av krisen mörbultade välståndsbildande krafterna att repa sig.