EU-kommissionen vill att Sverige ska betala mer. Det framkom under onsdagen när kommissionärerna Günther Oettinger och Corina Cretu presenterade ett reflektionspapper om hur EU:s budget kommer påverkas när Storbritannien lämnar.
Det så kallade reflektionspappret är inget bindande dokument och inga beslut om en höjd avgift för Sverige har ännu fattats, men EU-kommissionen uppvisar igen en bristande självinsikt. Det är ingen självklarhet att EU ska ha mer pengar, precis som det inte är självklart att en stat, kommun eller ett landsting ska ha det, år efter år. Utgifter kan faktiskt kapas. När Storbritannien lämnar unionen uppstår ett finansiellt hål. Landet betalar 177 miljarder kronor varje år, och får tillbaka 72 miljarder. Drygt 100 miljarder kommer alltså fattas. Det självklara beslutet vore då att kapa kostnaderna med motsvarande summa, inte att kräva mer pengar från länder som redan är nettobetalare, som Sverige.
EU-medlemskapet är i huvudsak något gott, det har skapat en enorm frihandelszon för företag, knyter samman länder med sin fria rörlighet och ger människor möjligheten att arbeta var de vill. Men ibland undrar man om de styrande i unionen förstår hur bräcklig den är. Det finns ingen som känner lojalitet till EU. Den är summan av sina delar och så länge människor upplever att fördelarna överväger nackdelarna kommer de vilja stanna kvar.
Europaparlamentarikern Christofer Fjellner (M) brukar säga att EU under hela hans period i Bryssel präglats av kriser. Det är en i allt väsentligt korrekt beskrivning. Det goda EU för med sig gör sällan något större väsen av sig, även om det gör stor skillnad. Däremot hörs och syns krisen med Lissabonfördraget, finanskrisen, eurokrisen, migrationskrisen och nu senaste Brexitkrisen. Unionen måste bli bättre på att hantera dessa kriser. Det bästa sättet är att hitta tillbaka till grundtanken och dessutom reformera både regionstöden och jordbruksstöden som idag utgör en alldeles för stor del av unionens budget.
Den ambitionen saknas idag inuti de olika EU-institutionerna. Det är på ett sätt naturligt, de allra flesta verksamheter vill expandera, inte minst sådana som är skattefinansierade. Vad som är värre är att de även tycks saknas hos många nationella politiker. Det var alldeles för få statschefer som tog chansen att ge David Cameron stöd när han förberedde Brexitomröstningen genom att förhandla om nya villkor. Sverige borde till exempel krävt ett undantag från att införa euron. Det är vi idag tekniskt sett skyldiga att göra även om det inte kommer att inträffa. Men det hade varit en viktig signal från både svenska politiker och unionens företrädare att de tog folkets åsikter på allvar.
Det finns dock visst hopp. När EPP, som samlar Europas konservativa och kristdemokratiska partier, höll kongress i maj förra året, sade Europeiska rådets ordförande Donald Tusk så här: ”Besatta av idén på omedelbar och total integration har vi misslyckats att se att vanligt folk, Europas invånare, inte delar vår EU-entusiasm”. Det är en i allt väsentligt korrekt analys. Fler borde dela den och i praktiken borde den i ett första steg leda till att skära bort 100 miljarder ur EU-budgeten.