Det är svårt att uppskatta hur många människor som vistas i Sverige utan tillstånd. Siffrorna brukar variera mellan 50 000 och några hundra tusen (DN 12/4). Det stämmer således att det finns ett skuggsamhälle i vårt land och det stämmer likväl att det är ett problem. Människor riskerar att utnyttjas eller hamna i kriminalitet. Eftersom många är barnfamiljer riskerar de små att drabbas särskilt, när skolgången hämmas och den normala vardagen uteblir.
Den nya regeringen har lovat att stärka kampen mot det växande skuggsamhället. Gott så. Det är en kamp som försummats av tidigare makthavare. Men när det löftet förtydligades i Tidöavtalet möttes de av kritik mot införande av en så kallad informationsplikt.
Kort och gott skulle en sådan innebära att offentligt anställda tvingas anmäla papperslösa som de kommer i kontakt med till polisen eller Migrationsverket. Regeringen och Sverigedemokraterna vill nu utreda huruvida plikten faktiskt kan införas.
Några som reagerar hårt på detta är lärarkåren. En undersökning gjord av facktidningen Läraren visade att nio av tio lärare skulle vägra att ange någon av sina elever (28/10). Lärarnas yrkesetiska råd kräver därför att lärarna ska undantas ifall lagen blir verklighet. Eftersom FN:s barnkonvention är lag i Sverige har även papperslösa barn rätt till utbildning. Att ange ett sådant barn till polisen är därmed inte bara etiskt förkastligt, utan också olagligt.
Det är ett sundhetstecken att lärarkåren reste sig som en man. Att en utredning överhuvudtaget ska tillsättas visar att vår tolerans för att leva i ett angiverisamhälle har ökat.
En hel del har nog svårt att tänka sig att just de skulle ange ett utsatt papperslöst barn till polisen. Men om alla andra gör det då? När chefen och de andra kollegorna säger att det är lugnt och dessutom står det i policydokumentet att det är rätt och därtill är det lönesamtal snart?
Ingen big deal, tänker många svenskar till slut. De ska ju ändå inte vara här. För övrigt begår de väl mest bara brott ändå.
”Jag följer bara order.”
Kritiker av övervakningssamhället talar ofta om funktionsförskjutning. Det innebär att när en företeelse eller teknisk lösning normaliserats börjar man genast applicera den på annat håll. Exempelvis: När en övervakningskamera väl placerats ut någonstans slutar debatten handla om huruvida den verkligen borde vara där, utan var man kan placera ut fler samt ifall de har fler användningsområden.
En liknande utveckling riskerar att ske även här. Det börjar med de papperslösa, men det kommer inte sluta med de papperslösa.