De flesta av oss har någon gång, efter att ha läst om ett särskilt brutalt våldtäktsfall, muttrat något i stil med ”Man borde kastrera den jäveln. Kan man inte hantera verktyget ska man inte få behålla det”.
Sedan tänker man efter en gång till. Och kommer fram till att det kanske inte vore toppen att ge staten befogenhet att beröva eller påverka en människa sexdrift och reproduktionsförmåga.
Så långt tycks dock inte Kristdemokraterna ha tänkt när de i fredags presenterade nya förslag för att stävja sexualbrottslighet. Partiet menar att om en dömd sexbrottsling ska bli villkorligt frigiven måste kemisk kastrering genomgås, givet att det är en del av personens behandlingsplan (AB 1/7).
Det innebär således en ändring av fängelselagen som stipulerar att ”en intagen får inte åläggas att underkasta sig behandling av medicinsk karaktär”.
Kemisk kastrering är, som namnet antyder, inte ett kirurgiskt ingrepp. Utan det innebär att man sänker testosteronhalten med hjälp av läkemedel och på så vis minskar könsdriften.
”Vi behöver ha straff som står i relation till den kränkning som har skett av människovärdet”, säger Ebba Busch till Aftonbladet (1/7). Problemet är att det ofta blir godtyckligt när rättsväsendet ska avgöra denna relation. Vi tillämpar dessutom sällan denna ”öga för öga”-princip när det kommer till andra brott. Om en sexbrottsling måste bli av med sexdriften efter en våldtäkt, kan vi rent moraliskt rättfärdiga att en mördare får högra handen avhuggen?
Därutöver bygger hälso-och sjukvården i Sverige på frivillighet. Alla patienter har rätt att avstå eller avbryta en behandling. Sexförbrytare är fortfarande autonoma individer. Rätten till självbestämmelse tillfaller dem också.
Sexbrott anmäls sällan och klaras oftast inte upp. Både offer och förövare känner väl till detta. Rättsväsendet behöver mer resurser på den fronten och till på köpet måste straffen höjas avsevärt.
KD föreslår även att grov våldtäkt ska straffas med upp till 25 års fängelse och grov våldtäkt mot barn med livstid. Partiet vill även se en ”övervakningsperiod” för dömda som kommit ut, då återfallsrisken ofta är hög. Det är bättre förslag som definitivt bör diskuteras.
Det vore även bra ifall fler pedofiler frivilligt valde att kastrera sig. Samhället bör aktivt uppmuntra till detta. Men kroppsbestraffning och principen om att staten ska tvinga på människor medicinsk behandling hör enbart hemma i auktoritära samhällen. Därtill är Sveriges kollektiva samvete redan befläckat med tvångssteriliseringar. Vi bör således inte hantera sådana förslag lättvindigt.