S:t Lars gymnasium i centrala Linköping föreslås läggas ner. Det meddelade Linköpings kommun i veckan. Det formella beslutet förväntas tas den 25 september.
Det är svårt att tänka sig en sämre tidpunkt för att meddela en skolnedläggning. För tre veckor sedan började nya elever. Och att kommunen lät nya klasser göra sig hemmastadda på en skola som framstår ha varit dömd till nedläggning är inte ett agerande som förväntas av en seriös skolhuvudman.
När Linnea Jägestedt (M), som är ordförande i bildningsnämnden, får frågan i Corren varför beslutet inte har kommit tidigare skyller hon delvis på tjänstemännen.
"Jag ställde faktiskt samma fråga till min förvaltning när de kom med det här i maj till mig (...) Men då var det just att man fortfarande jobbade väldigt aktivt med att få upp siffrorna, och man vill inte lägga fram ett så stort förslag så tidigt, utan man ville jobba in i det sista för att kunna bevara skolan."
Att vilja ge skolan en sista chans är förståeligt. Och hade politikerna innan sommaren valt att göra det mest renhåriga – att berätta om hur läget var, hade kritiken i stället varit den motsatta. Då hade det sagts att nya elever skulle avskräckas från att välja en skola som hotas av nedläggning och det skulle vara dödsstöten.
Så hur Linnea Jägestedt och de andra i bildningsnämnden än hade gjort hade det blivit fel i någons ögon. Samtidigt framstår det som en större skada att låta nya klasser antas till en skola som troligen försvinner, än att försvåra ännu ett försök att få upp antagningsnivåerna till den relativt lilla gymnasieskolan.
Gymnasiet på Sankt Larsgatan verkar dessutom ha fått flera chanser. Waldorfstiftelsen i Vreta Kloster drev tidigare skolan, som då hette Björkö fria gymnasium. Men eleverna var få och ekonomin ansträngd, vilket ledde fram till att kommunen tog över höstterminen 2020.
Förhoppningen vid övertagandet var att elevantalet skulle gå att öka från 140 till 160-170, enligt den dåvarande beräkningen av utbildningsförvaltningen. Men det kom på skam. Nu går omkring 130 elever på skolan, som erbjudit estetiska och naturvetenskapliga program.
Skolans profil har alltså förblivit den trygga idéburna friskolans. Och det här gör att den sticker ut bland kommunens andra gymnasieskolor.
Att varken en stiftelse eller en kommun har förmått driva en mindre gymnasieskola med S:t Lars profil säger oss också något potentiellt besvärande för långt fler än de drabbade. Och det är att precis den typ av skolor som friskolereformen syftade till att premiera har svårt att klara sig. Det vill säga små idéburna som breddar utbildningsutbudet.
Vad beror då det här på? Otroligt svårt att säga. Kanske är det så enkelt att inte tillräckligt många elever efterfrågar den typen av skolor.
En sak är dock säkert. Linköping blir fattigare om en skola som S:t Lars gymnasium försvinner.
Fotnot: I en tidigare version av texten angavs att dåvarande ordföranden i bildningsnämnden Åsa Wennergren (L) stod bakom beräkningen av det elevantal som skolan skulle behöva. Det ska vara utbildningsförvaltningen.