Det senaste numret av recensiontidskriften Respons har temat ”Den nya selfieskheten”, en ordlek på alla narcissistiska bilder som delas på löpande band. Omslaget pryds av den italienska barockkonstnären Caravaggios tavla Narkissos, men i stället för att han som i originalet stirrar på sin egen spegelbild i vattenytan, precis som i myten, förlorar han sig själv i en surfplatta.
Facebook och Twitter är utmärkta exempel. Inget går att ogilla, allt älskas eller ignoreras. Vi väljer att gå med i grupper och gilla sidor som i stort stämmer överens men vad vi redan tycker. Så byggs staketet på mot omvärldens kritik – till slut finns endast infantilisering kvar. När det enda alternativet är att gilla något och de egna preferenserna rent naturligt gör att man endast ser sådant man tycker om, blir varje svar på kritik att aktivt feltolka och sparka bakut med osmakliga tillmälen. Framför allt Twitter är ett perfekt forum för detta. 140 tecken är tillräckligt mycket för att anklaga någon, men inte för att försvara sig. Så seglar samhällsdebatten långsamt ner i en dypöl.
Därför är det befriande att fler långläsningsmagasin ser dagens ljus. Tidigare nämnda Respons, Filter, Neo och Axess är alla välbehövliga luftfickor när det blir allt kvavare. Där skrivs kvalitativa texter om angelägna samhällsproblem, blickar bakåt i historien och in i framtiden presenteras, utan att författarna behöver ta hänsyn till ett allt mer idiotiskt debattklimat.
Det öppna brevet är ytterligare en narcissistisk uttrycksform som fått uppsving. Det öppna brevet delas och hyllas, ofta för ett förment litterärt tilltal som i ärlighetens namn är mer pekoralt än något annat. Fakta och annat strunt lämnas därhän. I stället är det viktiga hur författaren känner, i hjärtat. Var gärna kulturarbetare av något slag, kritisera gärna någon som inte har direkt ansvar. Inget särskilt konstruktivt kommer därur, förutom att författarens aktier i den egna kretsen stärks.
Det är en självvald segregering som är problemet. I forskningen kallas det bekräftelsebias, att om du ställs inför två, till synes likvärdiga, tolkningar av ett skeende kommer du alltid välja det som bekräftar din egen världsbild. Den som till exempel litar på Moderaterna kommer tro på deras lösningar av arbetslösheten, den som litar på Socialdemokraterna på deras. Det är en naturlig urvalsprocess. Problemet infinner sig när man redan från början väljer vilken fakta som kommer presenteras för en. Dagstidningarnas kräftgång är ett synnerligen bra exempel på detta. På många orter fanns det länge två, med motsatta ledarsidor, olika inriktning på kultursidorna. I dag finns oftast bara en kvar. Även om nyhetsförmedlingen är fortsatt diversifierad, läser allt färre tidningen utan väljer i stället en mer vinklad och redan utvald nyhetsskörd.
En värld där vi söker ständig bekräftelse för våra egna synpunkter blir världens smalare och vi gräver oss allt djupare ner i självbekräftelsen – men också självbedrägeriet. Till slut kommer vi endast stå med tom blick och stirra på de som har andra åsikter än vi själva: Kan man tycka på det viset?