Vad skulle du göra om din vardag vändes upp och ner? Den frågan uppmanades vi alla att begrunda i broschyren ”Om krisen eller kriget kommer”, som Myndigheten för samhällsskydd och beredskap skickade ut till samtliga svenska hushåll våren 2018.
”En av våra viktigaste tillgångar när något hotar oss är vår vilja att hjälpa varandra. Om du är förberedd bidrar du till att hela landet bättre kommer att klara en svår påfrestning”, löd det goda rådet. Idag kan man nog lugnt säga att betydelsen av det egna medborgerliga ansvarstagandet och den personliga omdömesförmågan understrukits med tjocka svarta streck.
Vardagens trygga cirklar har obestridligen rubbats genom ett överraskande virusutbrott mot vilket det ännu inte finns något vaccin. Världsekonomin skakar och sent i måndags briserade nyheten att hela Italien, där många svenskar tillbringat sportlovet, försatts i karantän. Alltså hela Italien! Vem kunde tro att något sådant kunde hända?
Samtidigt under måndagskvällen rapporterades om det första Coronafallet i Östergötland. Hur sjukdomen kommer att slå mot Sverige är notoriskt svårt att sia om, men den tycks ännu inte nått sin kulmen. I skrivande stund har drygt 350 människor i vårt land konstateras som drabbade och smittorisken bedöms, likt blixten från klara himlen, plötsligt som mycket hög.
Huvudet bör alltjämt hållas kallt och hjärtat varmt. Coronaviruset är ingen materialisering av apokalypsens ryttare ur Bibelns uppenbarelsebok. Men den internationella epidemin har knappast heller gett några direkt jätteimponerande bevis på vår förträffliga samhällsberedskap om krisen eller kriget kommer.
Staten och dess maktägande klass har en närmast outsinlig aptit på våra skattepengar. Men vad blir utbytet när det verkligen gäller och läget hastigt växlar till skarpt? Finns starka skansar att förlita sig på vid yttre och inre hot, det är som statens primära uppgift att ge oss? Coronaviruset har stresstestat försvarslinjerna och satt kommandohöjderna på prov. Bättre valuta för pengarna har vi rimligtvis anledning att begära.
Svenska myndigheter har tillåtit högre risktagande än i andra länder, sannolikt av rädsla för att annars skapa panik och fatta beslut som i efterhand kan möta kritik. Något under av handlingskraft och tydligt kommunikativt ledarskap är det också svårt att anklaga regeringen för.
Man undgår inte en känsla av vilsenhet från statsapparatens herrar, som skyggat för att ta det säkra före det osäkra och undvikit att i förbyggande syfte inskärpa situationens allvar. Om den främsta prioriteringen varit att spela ner faran och dämpa oron, har effekten snarast blivit den motsatta – särskilt i ljuset av att verkligheten nu trilskas med att böja sig efter noterna.