Den 3 september 1939 bröt andra världskriget ut. Två dagar tidigare hade Hitlers trupper anfallit Polen, nu svarade Storbritannien och Frankrike med att förklara Nazityskland krig. Katastrofen var ett faktum, konsekvenserna oöverskådliga, hela tillvaron ställdes på ända.
Någon vecka senare sa Sveriges statsminister, folkhemsvisionären Per Albin Hansson, bedrövat till diplomaten Gunnar Hägglöf: ”Det är ju fan att allt vad jag och mina kamrater velat åstadkomma nu skall gå till spillo. Vi ha velat social utjämning, säkerhet för sjuka och gamla och så mycket annat. Nu kommer vi att få satsa allt på militära företag, artilleri, kryssare och flygplan. Är inte det fan?”
Kriget blev den dramatiska ”faktor X” som abrupt förändrade politikens villkor. Den 30 november svedde världsbranden våra egna gränser. Hitlers allianspartner Stalin skickade Röda armén mot Finland. Skulle vi själva överleva som nation?
Den akut förvärrade situationen resulterade i att Per Albin Hansson den 13 december 1939 bildade en samlingsregering, där alla demokratiska riksdagspartier ingick: Socialdemokraterna, Bondeförbundet, Högern och Folkpartiet.
Regeringen hade ett överordnat mål: att Sverige, kringränt och dödligt hotat av de totalitära monstren Tyskland och Sovjet, skulle slippa dras ner i krigets avgrund. Samlingsministärens politik har på flera punkter kritiserats hårt i efterhand. Och det med rätta. Sådant som att yttrandefriheten beskars av statlig censur och att tysk militär tilläts järnvägstransport genom landet var redan i samtiden starkt kontroversiellt och moraliskt upprörande.
Men regeringen, som navigerade under väldig press på stormiga vatten, lyckades med det väsentliga att klara Sverige från att slukas av den förödande malströmmen.
Glömt idag är att Per Albin Hansson tidigare i karriären varit en mycket omstridd politiker, även inom sitt eget parti. Det var statsmannaskapet han visade under krigsåren som gjorde honom till trygghetsikon och landsfader.
Inte sedan andra världskriget har Sverige ställts inför sådana prövningar och påfrestningar som nu med coronapandemin. Åter har ”faktor X” lika överrumplande som grundligt rubbat politikens, ekonomins och samhällslivets villkor, troligen för lång tid framöver. Åter är vi tvingade till vanskliga avvägningar, hårdkokta beslut, radikalt omkastade prioriteringar, borgfred mellan partierna.
Stefan Löfven är kanske ingen Per Albin. Men han är den statsminister vi har och i sitt tal till nationen häromkvällen gav han ett värdigt, kontrollerat och stabilt intryck. Om den fortsätta krisen så kräver, skulle det inte förvåna om Löfven snart står i spetsen för en ny samlingsregering. Ingen dålig vändning för en man som nyss varit i det närmaste politiskt uträknad.