Fram till 1989 hade DDR och de andra länderna bakom järnridån kört det politiska vänsterexperimentet till vägs ände. Östblockets stater var både ekonomiskt och moraliskt bankrutta när muren föll. Invånarna hölls i skräck med vapenmakt och en stor hemlig polis. Den som försökte fly sköts. Drömmar och människor dog i skuggan av muren som delade Europa, i en fri och en ofri del.
I slutet av 1980-talet var nog kollapsen en tidsfråga. I en ny dokumentär sänd på tyska tv-kanalen ZDF (4/11) beskrivs hur desperat ledningen i DDR var och vilka metoder som togs till för att hjälpligt hålla staten flytande. De höga herrarna i toppen skydde inga medel. Kommunistiska Östtyskland drev värsta sortens rovkapitalism.
Över gränsen till DDR rullade lastbilar med miljöfarligt avfall, som sedan dumpades. Skyltar som förbjöd tillträde till de förorenade områdena skulle dölja verksamheten. Gifttunnor låg strödda i naturen. De industrier som fanns släppte ut farliga föroreningar, och förpestade luft, mark och vatten. Miljöaktivister förföljdes.
Den tyska tv-dokumentären visar också andra ytterligheter den politiska ledningen i DDR tog för att dra in pengar. Allt var till salu. Fångar utelämnades, mot betalning. Konstsamlare fängslades och deras konst bjöds ut. Vapenaffärer slöts med alla som kunde betala. DDR var en bananrepublik i fritt fall.
Av Östtyskland och de andra staterna bakom järnridån går det att lära vad kommunistiska system gör med ett samhälle. Tilliten, resurserna och människorna slits ut och sönder.
Varje gång kommunism har prövats har det lett till enormt mänskligt lidande. Att någon i dag vill kalla sig kommunist efter att ha sett den värld som blottlades när ljuset nådde östblocket efter murens fall är obegripligt.
Men samtidigt som tiden före 1989 förfärar kan den attrahera. Det verkar finnas en viss portion av nostalgi på båda sidor om den politiska mitten, oberoende av om personerna själva upplevt tiden eller ej. Det finns en dragning till en ordning då de ideologiska och politiska skiljelinjerna var kristallklara.
Den här längtan tillbaka gavs uttryck redan den 10 november 1989 i ett nyhetsinslag i svensk tv. En säkerhetspolitisk expert från Militärhögskolan frågas ut och konstaterar att Sovjetunionens herravälde över Östeuropa nu är över. Journalistens motfråga är om det inte är farligt – kalla kriget ingav ju folk en viss trygghet då man visste var parterna stod.
Tiden före den 9 november 1989 är ingen att längta till. Det som gjorde skiljelinjerna tydliga var att en mur av ofrihet reste sig och skuggade en värld.