Svenska kyrkan överväger att sälja hembygdsgården i Trehörna, i Ödeshögs kommun. Det har upprört många i trakten.
En kritiker är Kalle Bäck, professor emeritus i historia vid LiU och kommunfullmäktiges ordförande i Ödeshög. Till Corren säger Kalle Bäck att hembygdsgården, som även fungerar som församlingshem, är Trehörnas hjärta.
Så här ser det också ut på många orter runt om i landet – Svenska kyrkan äger den kanske viktigaste och ibland enda kvarvarande offentliga lokalen i samhället.
En som ofta har påpekat det här är ärkebiskop Martin Modéus, som tidigare var biskop i Linköping. Bara häromdagen lyfte han det i en intervju i Svenska Dagbladet.
– Tittar man på hur det står till med samhällsinstitutioner över landet så ser man att på väldigt många ställen att skolan är nedlagd, polisen är borta, banken och posten är borta. Men kyrkan finns kvar. Vi har därmed en närmast unik position i samhället vad gäller institutionell närvaro, och i och med det har vi också en viktig roll förstås i beredskapsarbetet.
Det här sätter också Svenska kyrkans planer i Trehörna i ett annat ljus. Kanske bör Svenska kyrkan bli mer restriktiv med att sälja fastigheter, i alla fall tills det är mer klarlagt om kyrkans unika bestånd av samlingslokaler runt om i landet är omistliga för det civila försvaret?
Ärkebiskop Martin Modéus verkar i alla fall tycka att det spelar roll att kyrkan fysiskt äger hus runt om i landet. Den konkreta, materiella närvaron kyrkan har över landet skapar en sorts trygghet, beskriver han det som i Svenska Dagbladet.
Här närmar sig ärkebiskopen en tanke som var vanligare förr. Den att huset som inrymmer en verksamhet blir en symbol för den.
Det är nog också därför som så många gamla skolor, tingsrätter och stadshus är välbyggda och utsmyckade. Husen var en typ av förkroppsligande av en samhällsbärande institution. Och byggnaderna är inte påkostade främst av skrytsamhet, utan för att det skulle visas hur stabil institutionen är.
På bruksorter märks det här väl. Bruksherrgården lades ofta väl synligt i samhället och manifesterade rikedom – och i det fanns ett underförstått löfte, att det finns pengar att ta av för att hålla bruket igång även i dåliga tider.
I dag är det här sättet att tänka främmande för de allra flesta makthavare. Skolor och förskolor inryms i baracker – förlåt, paviljonger. Domstolarna håller till i hyrda lokaler. Och när kommunen eller kyrkan kan utrymma och sälja några gamla dragiga hus på en mindre ort ses det som en framgång.
Det som dock missas är att när de samhällsbärande institutionerna lämnar och säljer sina gamla hus förloras något. Det kan, som i Trehörna, vara ett samhälles hjärta. Eller en sorts trygghet, som ärkebiskopen formulerar det.