Kung av Paris reagerar. Rafael Nadal krossade Novak Djokovic i drömfinalen på Roland Garros under söndagen och tog segertiteln för 13:e gången. Av de 102 matcher Nadal totalt spelat i denna Grand Slam-turnering genom åren var det vinst nummer 100.
Ett osannolikt facit. De enda spelare som förmått besegra världens odiskutabelt störste gruschampion i Franska öppna är nämnde Djokovic 2015 och Robin Söderling 2009.
Jag glömmer aldrig Söderlings skrällvinst över Nadal i åttondelsfinalen det året. Det svenska tennisintresset flammade upp som i nästan fornstora dagar på 70- och 80-talen då Borg, Wilander och Edberg skördade sina enastående framgångar.
Söderling gick vidare till finalen, där han föll mot Roger Federer. Året därpå fick dock Federer stryk i kvarten av Söderling som på nytt nådde finalen, men tvingades kapitulera inför en överlägset revanschsugen Nadal.
Hittills är det sista gången en svensk utmanade om titeln på Roland Garros sedan Magnus Norrman var i final 2000 (mycket olyckligt drabbades Söderling av körtelfeber 2011 och försvann från touren). Höjt segerpokalen i Paris har ingen svensk gjort sedan Mats Wilander spöade Henri Leconte i tre raka set och det var 1988. Ett otroligt blågult tennisår.
Förutom att vinna Franska öppna, tog Wilander hem US Open och Australian Open. Wimbledon vann Stefan Edberg och därmed var det svenska segerfärger i säsongens samtliga fyra Grand Slam-turneringar!
Naturligtvis är det trist att vi inte har toppspelare som kan konkurrera om de tunga titlarna längre. Utan egna stjärnor falnar den bredare allmänhetens engagemang och det blir svårare att fresta yngre att satsa på tennisen istället för annan idrott. Är det någon racketsport som lockar utövare idag, är det snarare den för mig obegripligt populära padeln som lämnar tennisbanorna påtagligt ödsligare i jämförelse.
Fast internationellt har tennisen nått fantastiska höjer med superkonstnärer som Nadal, Djokovic och Federer. En trio av den kalibern har varit en ynnest att följa. Har det någonsin spelats bättre, häftigare, mer gudabenådad tennis än vad dessa racketfantomer bjudit oss på?
Så kom det förbannade covid-19 och rubbade cirklarna. US Open fick spelas utan sin karaktäristiskt entusiastiska läktarpublik på Flushing Meadows (i fjol slogs biljettrekord med 740 000 åskådare under turneringen). Att se Nadal triumfera på Roland Garros var förvisso glädjande, även om det kändes märkligt med en grusfinal som på grund av pandemin försköts till oktober.
Men vad är en säsong när juvelen i kronan bland turneringarna fattas? Är det ett år då självaste Wimbledon ställs in, då vet man säkert: världen är illa ute. Ta hand om er! Coronan är inte att leka med och pandemifaran är inte på långa vägar över än.