Socialdemokraterna är inne i en omdaningsperiod. Efter två tuffa mandatperioder med kräftgång i opinionen kliver Stefan Löfven (S) ner som både statsminister och partiledare för att lämna plats åt nya personer och idéer.
Han har inte lyckats vända Socialdemokraternas opinionsras, som pågått stadigt i många år och fortsatt under hans ledning. I valet 2014, Löfvens första som partiledare, skrapade Socialdemokraterna ihop 31 procents av rösterna. Valet efter var de nere på 28 procent och de senaste opinionsmätningarna placerar dem på runt 23–27 procent.
Att väljarna vänder Socialdemokraterna ryggen är inte så konstigt. Sverige befinner sig i en våldsspiral av gängkonflikter som drabbar vanliga människor. Arbetslösheten är tillbaka på finanskrisnivåer. Löfvens stukade regering har inte lyckats leverera någon sammanhängande eller trovärdig politik för de problem Sverige står inför.
Men trots detta har Löfven lyckats behålla makten mot alla odds. Genom statskonst och svart magi har han hållit ihop regeringsunderlag som inte borde varit möjliga. Han har fått Miljöpartiet att begränsa invandringen till Sverige och godkänna kalkbrytning på Gotland. Han har brutit upp Alliansen och tvingat nyliberala Centerpartiet att bli ett uttalat stödparti till Socialdemokraterna.
För regera, det kan Socialdemokraterna. Och de släpper inte gärna makten i första läget.
Därför är det logiskt att Löfven får kliva åt sidan i god tid innan nästa års val, så att partiet kan genomföra de förändringar som krävs för att behålla makten. Magdalena Andersson (S), Löfvens finansminister, kommer att föreslås som ny partiledare på Socialdemokraternas partikongress i november. Och en ny partiledare innebär alltid en ny politisk inriktning.
Hennes tillträde sammanfaller med att partiets ungdomsförbund fått en ny ordförande. Lisa Nåbo från Rimforsa är polisaspirant och har profilerat sig hårt som en vän av lag och ordning, något som historiskt inte är Socialdemokraternas starkaste politiska genre.
Manegen är krattad för en politisk kursomläggning med fokus på ett hårdare tonläge. Inför partikongressen i november presenterar Socialdemokraterna ett helt batteri av förslag som deras samarbetspartier Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet aldrig kommer att ställa sig bakom. De vill bland annat öppna fler gruvor, förbjuda vinster i välfärden, begränsa arbetskraftsinvandringen till Sverige och vräka kriminella ur hyresrätter.
Det är både en maktdemonstration efter sommarens misstroendeomröstningar och budgetkrav – Socialdemokraternas självbild tillåter inte att de hunsas runt av småpartier – och en spelbricka inför regeringsförhandlingarna nästa år. Genom att lansera dramatiska åtgärder kan de kompromissa ner sig utan att egentligen ge vika. Vinstförbud kommer att bli vinstbegräsningar, tio nya gruvor kommer att bli tre. De mindre partierna kommer att känna sig nöjda med att de fått gehör samtidigt som Socialdemokraterna får igenom sin politik.
Men mest intressant är den debattartikel (1/10) signerad av SSU-ordförande Lisa Nåbo som lanserar idén att Socialdemokraterna borde samarbeta med Sverigedemokraterna i pensionsfrågan. Det är en anmärkningsvärd vändning med tanke på att det bara är ett par månader sedan en kandidat till SSU:s förbundsstyrelse fick avgå för att han druckit öl med en sverigedemokrat.
Artikeln är en tydlig testballong sanktionerad från högre ort. SSU har fått i uppdrag att lansera det onämnbara: ett närmande till Sverigedemokraterna. Detta är det sista hindret på Socialdemokraternas väg tillbaka till makten. Deras beröringsskräck gentemot Sverigedemokraterna har gjort dem beroende av de sinsemellan väldigt olika Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet och försatt dem i en politisk rävsax. Men kan de öppna upp för samarbeten över hela den politiska skalan kan de plötsligt ställa tuffare krav i förhandlingarna och bli mer fria att driva sin egen politik i stället för att hela tiden försöka jämka ihop de andra partiernas önskemål.
Ett närmande till Sverigedemokraterna tar tid och kräver långsiktigt förankringsarbete både inom det egna partiet och ute bland väljarna. För alla vackra ord om att Sverigedemokraterna är ”ett parti med värderingar som står så långt ifrån våra”, som Löfven uttryckte det så sent som i juni i år, och besked om att ett samarbete med dem inte är aktuellt är just vackra ord. När det kommer till kritan så vill Socialdemokraterna regera, och är beredda att göra det som krävs för att behålla makten.