Det svenska myndighetsregistret omfattar 450 myndigheter. 450. Av dem utgörs 85 av domstolarna och Domstolsverket. 107 är svenska utlandsmyndigheter. AP-fonderna är 6 till antalet, 3 är statliga affärsverk (Luftfartsverket, Sjöfartsverket och Svenska Kraftnät) och 4 myndigheter finns under riksdagen (Riksdagens ombudsmän, Riksdagsförvaltningen, Riksrevisionen och Riksbanken). Återstår gör statliga förvaltningsmyndigheter, 245 stycken (SCB).
Där har vi klassiska myndigheter som Arbetsförmedlingen, CSN, Försäkringskassan, Skatteverket, Pensionsmyndigheten och Polismyndigheten. Liksom Livsmedelsverket, Lotteriinspektionen, Naturvårdsverket, Sida och Tullverket. Här ingår även högskolorna och länsstyrelserna. Bland de mer udda fåglarna finns Alkoholsortimentsnämnden, e-hälsomyndigheten, Harpsundsnämnden, Myndigheten för kulturanalys, Nämnden för hemslöjdsfrågor och Resegarantinämnden.
Kort sagt. Är det något som bedöms som halvviktigt i Sverige, så finns det förmodligen en myndighet för ändamålet. Det är som om vi tror att digniteten vilar på det formella. Finns det ingen myndighet för saken – så finns den inte i vårt medvetande. Och då går det inte att förändra någonting.
Det måste ju vara orsaken till att en utredning i förra veckan föreslog en ny myndighet – Jämställdhetsmyndigheten. Utredaren Cecilia Schelin Seidegård, som till vardags är landshövding på Gotland, gör bedömningen att ”en jämställdhetsmyndighet är ett nödvändigt verktyg för en feministisk regering för att nå de jämställdhetspolitiska målen” (DN Debatt 7/10). Ekonomi, arbetsmarknad, föräldraskap och hushållsarbete är områden där villkoren mellan kvinnor och män alltjämt är långt ifrån jämställda, konstaterar Schelin Seidegård.
Och vad gör vi för att komma tillrätta med problem i Sverige? Jo, vi inrättar en myndighet. Sedan att jämställdhet främst handlar om attityder och normer (i alla fall i Sverige) inte lagar och regler, och vi har en annan myndighet, Diskrimineringsombudsmannen, dit man kan vända sig om dessa inte följs, spelar ingen roll. Över 70 myndigheter har fått olika uppdrag att utveckla jämställda verksamheter, skriver Schelin Seidegård. Ändå har inga ”bestående effekter på samhällsnivå” blivit och det finns ”brister i styrningen av jämställdhetspolitiken”.
Följaktligen – tadaa: myndighet nummer 451!