Daniel Braw: Mycket att lära av Afghanistan

Men även utan talibanernas snabba segrar hade en oönskad utveckling varit sannolik. Det är den dystra slutsatsen i en rapport från Special Inspector General for Afghan Reconstruction (SIGAR), den oberoende amerikanska myndighet som skulle granska stödet till Afghanistan.
SIGAR pekar på att framsteg verkligen gjordes: den förväntade livslängden i Afghanistan ökade med nio år, BNP per capita fördubblades, läskunnigheten ökade med nästan 20 procentenheter bland 15-24-åriga kvinnor. 
I ljuset av att USA har satsat omkring 150 miljarder dollar på Afghanistans återuppbyggnad, är svaret på den första nyckelfrågan rimligen negativt. Med samma resurser hade man sannolikt kunnat åstadkomma större nytta någon annanstans.
Så varför lyckades det inte? Här gör SIGAR en viktig iakttagelse. Det grundläggande problemet, menar man, var en rad målkonflikter. Det fanns många hedervärda ambitioner, men de krockade med varandra.
USA med partners ville ta itu med korruptionen, men samtidigt få fart på ekonomin genom enorma summor i bistånd – som självklart frestade till mer korruption. USA med partners ville stärka den formella makten men samtidigt garantera säkerheten på kort sikt, vilket ledde till kompromisser med informella makthavare. USA med partners ville stärka kvinnor genom utbildning och ekonomisk självständighet, men samtidigt visa respekt för afghanska traditioner.
Dessa målkonflikter var inte okända, menar SIGAR, men löstes i praktiken genom tvära kast mellan ytterkantspositioner snarare än en genomtänkt balans. Dessutom fanns en helt rimlig förväntan från de politiska beslutsfattarna i hemlandet på snabba framsteg som gjorde att det enligt SIGAR satsades för mycket pengar, och på fel saker.
I efterklokhetens klara sken framstår lätt insatsen i Afghanistan och försöket till återuppbyggnad av det sargade landet som ett specialfall. Och i tid och omfattning sticker det onekligen ut.
Men vad SIGAR visar i sin rapport är att lärdomarna som måste dras i hög grad är allmängiltiga och att målkonflikterna var ofrånkomliga. Försöket att bygga en rättsstat enligt västerländsk förebild, exempelvis, kan beskrivas som ett misslyckande – men alternativet, att utveckla ett system för konfliktlösning grundat på sharia, hade varit politiskt omöjligt.