Moderaterna har bestämt sig – det blir samarbete med Sverigedemokraterna efter valet. Men att ha mandat räcker inte, man behöver sakpolitik också.
Moderaterna har fullt upp med att ”lyfta på varje sten” för att vinna valet. Frustrationen över det socialdemokratiska styret har bara ökat sedan Decemberöverenskommelsen och lösningen på det kniviga parlamentariska läget har sökts med ljus och lykta. Ett samarbete högerut blev svaret.
Elisabeth Svantesson, M:s ekonomiskpolitiska talesperson, intervjuades nyligen i Svenska Dagbladet (10/7). Intervjun handlade om, förutom vilken politik partiet skulle driva i regeringsställning, synen på ett samarbete med SD.
Frågorna ställdes inte minst i skuggan av att partiledaren Ulf Kristersson under sitt Almedalstal lyfte fram SD för att de som inget annat parti ”stått upp för att vi inte kan öka invandringen om vi ska ha en chans att klara integrationen”. Svantesson är inne på samma linje och menar att SD varit föregångare i invandringsdebatten och att nästan alla partier tycker som dem nu. M har aldrig pratat så positivt om SD innan.
Anna Kinberg Batra försökte redan 2017 öppna upp för SD. Hon menade att SD:s existens inte kunde ignoreras. Det var M inte redo för då. 2022 däremot, har de bestämt sig om SD. Det är alltså nu de viktiga besluten börjar tas. Efter mandaten väntar budgetar, sakpolitik och kompromisser.
När Svantesson får frågan vad för politik hon vill genomföra i en potentiell moderatledd regering, beskriver hon till exempel hur det ska bli mer lönsamt att jobba. Detta genom att sätta gränser för a-kassan, sjukförsäkringen och bidragen. SD däremot, går till val på att höja a-kassan.
Svantesson får en fråga om hon inte tänker på partiernas skilda värderingar längre. Hon svarar att partierna är ”sakinriktade” och att det är det viktiga. Men oavsett hur sakinriktade partierna är, kvarstår faktumet att partierna driver olika politiska förslag.
Samarbetet med SD kan ses som en möjlighet – men om det är någonting som varit tydligt den här mandatperioden är att till synes oväntade frågor kan leda till regeringskris.
SD är fortfarande ett parti som ofta ligger långt ifrån konsensus i riksdagen i en rad frågor. Partiet förespråkar till exempel kollektiv utvisning, vilket innebär att lillasyster kan bli utvisad om storebror missköter sig. Samarbetet är initierat, men skiljelinjerna finns kvar, så vem kommer ändra sig? Ulf Kristersson eller Jimmie Åkesson?
I senaste opinionsundersökningen från Sifo får M 19,3% och SD 17,4% (17/6). Fortsätter det i samma riktning kan partierna bli jämnstora. Kommer Åkesson gå ut då och prata om M:s positiva sidor för att locka till sig moderata väljare? Det är knappast troligt.
Svantesson tycker att SD haft delvis rätt om invandringen. Vad mer har de haft rätt om? För hur sakpolitisk man än försöker vara spelar värderingar roll. Finns det för stora värderingsskillnader blir det svårt att enas om realpolitik, även om båda parter vill ha maktskifte. Ett samarbete med SD blir inte lösningen så mycket som det blir steget in i nya frågor.