Utgångspunkten är annars förhållandevis enkel. Moderaterna och Socialdemokraterna skulle helst själva vilja göra upp i denna komplicerade fråga. Men regeringspartiet MP, samt stödpartierna Centern och Liberalerna måste också få vara med i förhandlingarna. Alla ska liksom med.
Oavsett huruvida miljöpartisterna ”känner sig” utpressade, nedtryckta eller något annat så fick de blott 4,1 procent i senaste valet. Det låga folkliga stödet måste rimligen också påverka hur stort inflytande partiet kan ha över svensk politik. Kan man tycka.
Men så fungerar inte praktisk politik. Ett litet parti försöker maximera sitt inflytande för att just kunna påvisa sitt existensberättigande för väljarna: ”Titta, vi gör faktiskt skillnad”!
Ledande miljöpartister har svårt för att Socialdemokraterna ”förhandlar enskilt” med andra partier. Den ilskan är lika med sandlådepolitik. I en förhandling brukar nämligen olika parter efterlysa en dialog med varandra. ”Att gå bakom ryggen” på någon kan också vara en konstruktiv förhandlingsmetod.
Även om språkrören Isabella Lövin och Per Bolund säkerligen gärna vill sitta kvar på sina statsrådsposter, så har MP höjt insatserna i förhandlingarna genom att elegant läcka ut lite uppgifter till media om starka interna krav på att lämna regeringen.
En av de märkligaste sakfrågorna i förhandlingarna är kravet på ett volymmål. Det råder en bred enighet i svensk politik att vi bör undvika det kaotiska flyktingsmottagande som Sverige upplevde hösten 2016. Men att sätta något tak på antalet personer som kan söka asyl i Sverige går inte om vi samtidigt ska efterleva de internationella konventioner som svenska politiker – med stolthet – brukar referera till.
Därför är allt prat om volymmål pseudopolitik, och ett taffligt försök att visa att avsändaren (M) minsann vill minimera antalet asylsökande i Sverige. För ytterst handlar det ju om hur väl EU kan upprätthålla sina yttre gränser; om hur Erdogan väljer att agera mot Grekland och om hur andra EU-länder agerar.
Det finns dock nödutgångar.
En teknisk möjlighet är att formellt lägga Migrationskommittén i väntläge och ge den ytterligare tid på sig. På så sätt kan i stället riksdagen via ett så kallat utskottsinitiativ driva igenom en ny migrationslagstiftning. De miljöpartistiska statsråden Lövin och Bolund kan sedan säga att de i och för sig motsätter sig innehållet i riksdagsbeslutet, men accepterar givetvis riksdagens beslutanderätt.
Och simsalabim: där kom MP plötsligt ut med hedern i behåll!