Det är utmärkt att Stefan Löfven tar skarpt avstånd från SD och högerextremismen. Men gällande förhållandet till Vänsterpartiet, som i dess tidigare ogenerade kommunistiska inkarnation hans eget parti i åratal stödde sig på i riksdagen, är statsministern desto svagare i anden.
Intervjuad i DN (30/3) säger Löfven apropå Liberalernas avhopp till SD-sidan: ”Det var illa nog med VPK och kommunister och det fick de veta. Kommunister och socialdemokrater har alltid varit i luven på varandra. Jag har aldrig uppfattat att VPK inte stod upp för demokratin.”
Ett ytterst märkligt, ja bisarrt, uttalande. Visst var S ”i luven” på Vänsterpartiets föregångare SKP och VPK. Det är ett historiskt faktum. De svenska kommunisterna var länge slaviskt trogna Moskva och stod alltså i främmande makts sold.
Det blev tydligt vid Finska vinterkriget 1939-40 när SKP välkomnade Stalins överfall på vårt broderfolk. Inte utan skäl var Stalins lakejer i Sverige portade från Per Albin Hansons samlingsregering under andra världskriget.
Socialdemokraterna var också väl medvetna om den inhemska röda faran under det påföljande kalla kriget. Kommunisterna hölls under sträng uppsikt. S och LO bekämpade effektivt kommunistiska försök att infiltrera fackföreningarna och rekrytera på arbetsplatserna. Men det är även ett historiskt faktum att S inte hade något emot att använda kommunisterna som parlamentariskt röstboskap om så krävdes för att trumfa igenom sin politik.
Är det månne denna gamla ambivalens, denna dubbelmoral, i renhållningen vänsterut som spökar hos Socialdemokraternas nuvarande partiledare? Med all rätt har Löfven ofta pekat på och varnat för SD som ett parti sprunget ur det brunsvarta naziträsket. Men när statsministern samtidigt gör sig till en slags äreräddande grovtvättare av Vänsterpartiets smutsiga förflutna slirar han på sin trovärdighet och blottar sig för anklagelser om hyckleri.
Skulle VPK stått upp för demokratin? Vi talar om ett parti som ville förinta det ”borgerliga” folkstyret, avskaffa kapitalismen, införa planekonomi och ett hårdnackat socialistiskt samhällsförtryck. Vi talar om ett parti som odlade intima vänskapsförbindelser med ett blodrött skräckkabinett av totalitära mördarregimer. Vi talar om ett parti som broderligt hyllade DDR på dess skamliga 40-årsjubileum 1989, bara för sedan – när Berlinmuren kort därpå rämnade – skenheligt operera bort det kommunistiska K:et ur partinamnet.
Vem är Stefan Löfven att gå i bräschen för den liberala demokratin, då han själv inte kan eller vill erkänna ytterkantsvänsterns sanna eländesnatur? Det försvagar i ett kritiskt skede Socialdemokratins moraliska anspråk på att kraftsamla mot den auktoritära högerpopulismen. SD och deras skändliga medlöpare är tyvärr enbart att gratulera.