Idag för 75 år sedan, den 27 januari 1945, befriade Röda armén Auschwitz-Birkenau i Polen. Hur mycket befrielse det nu var. Kvar i detta kombinerade koncentrations- och utrotningsläger fanns 7500 fångar, mestadels gamla och sjuka. Resten, omkring 66 000 människor, hade av SS beordrats iväg på dödsmarscher längs vintriga vägar mot andra läger bakom fronten.
Röda arméns ankomst innebar ändå att det industriella massmördandet i Auschwitz, den mest ökända av Hitlers dödsfabriker, äntligen tvingades upphöra. Dess gaskamrar och krematorier hade då hunnit förvandla 1,1 miljoner judar – män, kvinnor, barn – till aska.
När hela det ohyggliga Förintelsemaskineriet avstannade med Tredje rikets kapitulation några månader senare, beräknades nazisternas slutgiltiga lösning i Europa under andra världskriget krävt sammanlagt cirka 6 miljoner judiska människors liv. Deras dödsdom var enligt Hitlerväldets kvasireligiösa våldsideologi nödvändig för att sona det värsta av brott: att låta sig födas som jude.
Varenda en måste därför spåras upp, gripas och utplånas. Ingen frontlinje skulle för nazisterna bli viktigare än den mot civila judar utan vapen att försvara sig med. Att hålla gaskamrarna och krematorierna igång så länge som möjligt var högre prioriterat av Hitler än något annat i kriget. SS-bödlarnas transporter av judar till helveteslägren gick före den reguljära arméns behov.
Förintelsen är som folkmord historiskt unikt i sin gränslösa grymhet, fanatiskt motiverade iscensättning och sitt tekniskt utstuderade barbari. Bakom stod en kriminell avgrundsregim som lyckats ta makten i en av världens rikast utvecklade nationer, icke minst kulturellt, på en kontinent som är den västerländska civilisationens hemvist. Det var kulmen på två tusen år av europeisk antisemitism, till sitt ursprung en biprodukt av kristendomen.
Vad bör den erfarenheten säga oss? Att inga garantier existerar. Förintelsen skedde. Förintelsen kan åter ske. Antisemitismen försvann inte med befrielsen av Auschwitz och Nazitysklands fall. Judehatet växer tvärtom igen och den liberala demokratin är allt hårdare trängd. Även i vårt eget land.
Ett vulgärnationalistiskt parti som grundats av extremister på yttersta högerkanten (däribland en frivillig SS-veteran) har vunnit stora opinionsframgångar och kastat den svenska politiska spelplanen över ända. Bit för bit har det offentliga språkbruket förråats, polariseringen tilltagit, värdeskalorna förskjutits – en mycket gynnsam drivhusmiljö för det uråldriga antisemitiska samhällsgiftet.