Vid hörnet av Sveavägen och Tunnelgatan i Stockholm den 28 februari 1986, omkring tjugoen minuter och trettio sekunder över slaget elva på kvällen, blev Olof Palme skjuten till döds. Han var i sällskap med sin hustru Lisbeth Palme, som skadades lindrigt av ett skott som avlossades mot henne vid samma tillfälle.
Detta är, något hårdraget, kvintessensen av de säkra fakta som hittills framkommit om Palmemordet för 34 år sedan. Mycket mer har egentligen inte med absolut visshet kunnat slås fast. Resten har förblivit ett värkande mysterium, en förvirrande dimbank av lösa trådar, påståenden, spekulationer och teorier.
Trots en brottsutredning som i sin väldiga omfattning har få motstycken i världen, har lösningen gäckat oss under dryga tre decennier. Men snart ska ett svar presenteras, enligt vad den nuvarande förundersökningsledaren och chefsåklagaren Krister Petersson sensationellt utlovade i tisdagens SVT-program Veckans brott.
Före sommaren kommer han att besluta om att antingen väcka åtal mot den misstänkt ansvarige för mordet, eller lägga ner utredningen. Det senare möjligen beroende på att den förmodade gärningsmannen är avliden, men då måste det också rimligen uppdagats starka bevis mot denne om en allmänt acceptabel punkt ska kunna sättas för hela utredandet.
I vilket fall som helst ställer Krister Petersson i utsikt att han på ett övertygande sätt kan offentliggöra ett definitivt klarläggande av gåtan. Det är inga dåliga förväntningar han därmed ålagt sig att infria, milt uttryckt. Men Petersson har rykte om sig att vara ett rutinerat proffs, som bland annat har skalperna av lasermannen John Ausonius och Anna Lindhs mördare Mijailo Mijailovic i bältet, så han lär nog knappast vara ute och segla i det blå likt en gång Hans Holmér…
Givetvis är det enormt glädjande om mordet äntligen blir uppklarat efter över 30 år, en fantastisk bedrift av Petersson som om han nu verkligen lyckats borde adlas för. Men att det skulle dröja så olidligt länge är samtidigt djupt nedslående.
Det dödande skottet mot Olof Palme var mer än ett mord. Det var att fälla en statsminister. Det var en kupp mot vår regering. Det var ett attentat mot demokratin. Och den skyldige kunde bara gå upp i rök medan utredandet snabbt kapsejsade i en malström av inkompetens, amatörmässigt slarv, demoraliserande skandaler och en serie rättsövergrepp som backades upp från högsta politiska ort.
I prövningens stund kom det styrande etablissemanget till korta och konsekvensen blev en förtroendeförlust som Sverige ännu inte hämta sig ifrån.