Jonas Sjöstedts aviserade avgång och Vänsterpartiets val av efterträdare i vår borde egentligen varit en tämligen likgiltig affär. Ty vad hade det spelat för roll om Sjöstedt försvinner och om nu den för allmänheten okända, tillika hittills enda villiga kandidaten, Nooshi Dadgostar, tar över rodret?
Knappast ingen, i realiteten. Januariavtalet mellan S/MP-regeringen och de bägge Alliansavfällingarna C och L stipulerar ju att Vänsterpartiet ska utestängas från politiskt inflytande och vara förvisade till att hojta surt i marginalen. Ändå måste vi räkna med partiledarskiftet i V som en mycket betydande tilldragelse, vars konsekvenser för utvecklingen i det tumultartade politiska landskapet lär påverka oss alla.
Skälet till varför det har blivit så, är främst på grund av att Moderaterna gjort en Carl XVI Gustaf och anammat hans bevingade (eller snarare famösa) kungsord från 1979: ”Kommunisterna är mina nya vänner”.
Bakgrunden var att vår monark ogillade den då aktuella grundlagsändringen, som gjorde Victoria till kronprinsessa och avskaffade den dittills gällande strikt manliga tronföljden (vilket innebar att Carl Philip degraderades till ”vanlig” prins). Kungen fick en oväntad allierad i VPK som röstade nej till reformeringen av successionsordningen, eftersom partiet ansåg att monarkin skulle stärkas av den. Fiendens fiende är dock gärna frestande att bli kompis med oavsett - således går Ulf Kristersson i kungens spår och sluter parlamentets rödgardister till sin famn.
Moderaterna har därmed befriat Vänsterpartiet från januariavtalets isolering till att bli en tung maktfaktor. Tillsammans med KD och SD har en slug tvärideologisk majoritetskonstellation tagit form i riksdagen för att undergräva Stefan Löfvens möjligheter att driva regeringspolitiken längre högerut än vad den förre M-statsministern Reinfeldt pallade.
Men det kan tolkas som uttryck för den klassiska Bohmandoktrinen: även om ärkerivalen S intar exakt samma ståndpunkt som M, måste M ändå finna vägar att distansera sig. Den kuriösa följden är emellertid inte enbart ett närmande till SD, utan också att M gör V till en salongsfähig partner.
Som Torbjörn Nilsson, Expressens eminente politiske krönikör, nyligen formulerade det: ”Moderater tvättar vänsterpartister. En högerpartiledare står med trasan i hand och putsar upp ett gammalt kommunistparti så att det riktigt blänker om det”.
Å andra sidan. Har självaste majestätet en gång förklarat kommunisterna sin vänskap, kan väl inte ett till monarkin underdånigt parti som M klandras för samma manöver?