Mjölbypartiet har inte bara lyckats att sätta Mjölby på kartan, själva kommunens konturer utgör partisymbolen. Med över 100 000 följare på instagram som varje dag kan roas åt olika skämt, ofta självironiska memer och den självbyggda kultur som mjölbypartister ägnar sig åt. Politiken kan sammanfattas på följande sätt: ”Vi är partiet för dig som älskar traktorer och dieselmuller, eller kanske helt enkelt bara är en gedigen snusare.”
Följaktligen publiceras bilder på Volvo-bilar som sladdar och släpper ut svart rök, photoshoppade bilder på influencers som håller en stock Ettan lös, och en massa annat kul och ganska oförargligt.
När partiet hade en samling vid Mjölbypotatisen i mitten av juli så dök mer än 100 personer upp för att träffa styrelsen, köpa kepsar med budskapet ”Make Sweden Snus Again” och tävla i Mjölby-walken, som är en sorts bakåtlutat limboliknande gångstil.
Om nu Bävern, Kaptenen, Pelikanen och alla de andra blivit kändisar tack vare sociala medier, så är det genom konsekvent och begåvad humor och ett ständigt pågående skapande i en tid där identitet kan vändas både inåt och utåt. De twittrar bilder på snusdosor till Donald Trump, taggar Gustav Fridolin och åker till Almedalen för att dricka öl och träffa politiker. Kort sagt Sverige av idag.
Jämför med hur Tage Danielssons karriär såg ut. Han fick anställning på Sveriges Radio och utifrån en trygg anställning blev han efter fem år radions underhållningschef. Under åren på SR träffade han Hasse Alfredson och de blev som radarpar både betraktare, tolkare och skapare av svensk kultur. Det var revyer, filmer och böcker som kom att definiera Sverige under andra halvan av 1900-talet. Det var bildat, ibland satiriskt, ofta ömsint och med stort inkännande.
En sådan livsbana är helt enkelt inte möjlig längre, villkoren ser annorlunda ut både för kulturskapare och publik/deltagare. Vi kan se nostalgiskt på detta, minnas det som varit. Men att beklaga den nuvarande ordningen tjänar inget till.
Hur många av Mjölbypartiets följare känner till Tage Danielsson i dessa dagar? Det är ändå över 30 år sedan Östergötlands store humanist gick ur tiden. Föräldrar och barn har inte alltid samma referensramar, och så kommer det alltid att vara.
Istället för att beklaga sig, så kan man se det lite optimistiskt. Egentligen är det rätt fantastiska möjligheter som öppnar sig när vem som helst kan bli någon form av kändis, eller i alla fall bli någon som påverkar eller underhåller andra.
Det är en meritokratisk process, där publiken i praktiken röstar genom sina aktiva val. I opinionsundersökningar kan människor avge de svar som de tänker sig är de ”fina” eller ”rätta”, medan livets aktiva val bättre speglar vem du är. Detta är på gott och ont.
Utan någon form av gemensam moral, som är allmänt accepterad, blir samhället fragmenterat och sönderfallande. Det behövs alltid något sätt att hantera konflikter på ett civiliserat sätt, enklast är såklart att frihet och tolerans råder. Du får hålla på med ditt så länge det inte inskränker min frihet och vice versa. Att jag stör mig på dina intressen eller din hobby är mitt problem och ingen annans.
I Nina Burtons fantastiska bok om Erasmus av Rotterdam, ”Gutenberggalaxens nova”, beskrivs den store humanisten, författaren och renässansmänniskans liv och gärning. Tryckpressen var uppfunnen och information och skrifter kunde mångfaldigas. Nya idéer spreds snabbare än tidigare.
Resultatet? Reformation, bondeuppror och Henrik VIII:s hov i England som decimerades när kardinal Wolsey avled och senare Thomas More avrättades. Och Erasmus som bara ville tillgängliggöra antikens kunskap och Bibeln på folkspråk blev stundtals förtvivlad över utvecklingen, men såg ingen möjlighet att vrida tiden tillbaka eller låta bli med sitt enträgna arbete att försöka göra mänskligheten mer beläst, upplyst och bildad.
Befinner vi oss i en liknande tid? Där den nya tekniken möjliggör blixtsnabb informationsspridning, digitala drev och twitterstormar, men där kunskap, reflektion, nyansering och eftertanke får liten plats? Troligen.
Människor kan lära sig, men det är inte enkelt när de nya koderna ännu inte existerar. För skriftspråket i tryckt skrift finns etablerade grammatiska regler.
Pressen har inte bara lagstiftning att förhålla sig till, utan även självpåtagna etiska regler som ska följas för att trovärdighet och relevans ska kunna bevaras.
Och där börjar cirkeln att slutas.
För just Mjölbypartiet låg bakom en monterad bild där datorspelet Call of Duty användes som referens för att illustrera konflikten mellan Dagens Nyheter och den moderate riksdagsmannen Hanif Bali.
Där alla andra såg satiren i att skala upp en redan uppblåst konflikt, valde DN och Tidningsutgivarna, TU, att tolka bilden helt bokstavligt. Det är ungefär lika begåvat som att påstå att Tage Danielsson skulle ha önskat sig Harrisburgolyckan för att kunna framföra sin monolog om sannolikhet. På den tiden kunde tonläget också vara hårt, men inte lika uppskruvat och hysteriskt.
Att etablerade medier använder populismens metod, alltså gör sig medvetet dummare för att kortsiktigt kunna plocka poäng, är allvarligt för förtroendet. Den agendasättande journalistiken går inte att ta på större allvar än spexiga instagramkonton, men förtroendet för journalistik försvagas i takt med att de hävdvunna idealen om konsekvensneutrala publiceringar övergivits. Det förtroendet är svårt att återskapa när det väl försvunnit.
DN är fortfarande fast i sin världsbild och varnar för filterbubblor, vilket är paradoxalt då de som mest högljutt varnar för filterbubblor är samma aktörer som fortsatt vill ha monopol på att utgöra sina läsares filterbubblor. Mjölbypartisterna har lämnat det där bakom sig och förnyar ständigt sin genre med ökad popularitet som följd.
Visserligen fick partiet 567 röster i EP-valet, men det tycks alltså som att de flesta inser att partiet är en gemenskap för personer som tycker att folk ska få ha det görgött utan förnumstiga pekpinnar.
Det kanske är att överanalysera samtiden att skriva en sådan här text. Kanske är det inte alls konflikten mellan stad och land som kommer till uttryck, kanske är det helt enkelt bara kul eftersom skrattet är den förlösande kraft där oförenlighet mellan förväntningar och utfall kan få utlopp. Mjölbypartister har ofta roligare än DN-redaktionen. Om läsare av Corren har lika kul får vara osagt.
Hoppas att sommaren är med er på bästa sätt! Annars får ni lägga in en pelikan, dra en långhylsa, ha lite lördagsköl och lyssna på Mjölkebil.