Mjölby kommun planerar att byta fönstren på Veta skola utanför Mantorp. Originalfönstren från 1908 ska ut. Nya ska in.
Tilltaget väcker känslor. Det är förståeligt. Det är ett skolpalats som många känner för.
Veta skola är uppförd i jugendstil. Häromåret utnämndes den till Mjölbys vackraste, efter en omröstning i Corren.
Att byta gamla fönster mot nya har också sin särskilda laddning. Det beror på att många under senare år har fått upp ögonen för byggnadsvård och att ta hand om det man har. Och att renovera gamla fönster är den kanske mest framträdande aktiviteten som förenar hela den här spretiga rörelsen.
För vurmen för byggnadsvård har olika orsaker. Vissa attraheras nog av att det är trendigt och därmed statusfyllt att ha en bostad från sekelskiftet med många gamla detaljer. Andra har nog en dröm om ett annat liv, som är mer hållbart och jordnära. Ett liv där en del saker får ta tid, som linoljefärg som långsamt torkar på en gammal fönsterbåge.
En sak som förenar alla intresserade av byggnadsvård är dock att de känner mycket för gamla byggnadsdetaljer. Och i synnerhet gammalt munblåst glas, med sina vågor och bubblor. Sådant görs inte längre.
Här uppstår också den stora krocken med Mjölby kommun, vars tjänstemän anser det mest rationella vara sprutlakerade fönster med floatglas. Kommunen känner inget. Och den som inte känner något för ett gammalt hus förstår inte varför någon vid sina sinnens fulla bruk opponerar sig mot renoveringar, hur hårdhänta de än är.
En som har berört just det här – kommuners oförmåga att vårda kulturarvet – är professor Göran Gudmundsson, Sveriges kanske främste byggnadsantikvarie. I sitt sommarpratat i Sveriges Radio år 2011 sade han:
”Jag brukar kalla byråkrater för huvudfotingar, ni vet sådana där som barn ritar vid en viss ålder. De där, där det bara finns ett huvud – ofta jättestort – direkt på ett par långa ben. Ingen kropp emellan alltså. Inget hjärta. Och alltså inga känslor heller. Det enda som räknas för huvudfotingar är sådant som går att mäta, väga eller teoretiskt beräkna. (...) Det som gamla hus har är nämligen allt det andra. Känsla, själ, mysighet, trivsel – allt det där omätbara sitter ju i väggarna i ett gammalt hus. Inte undra på att myndigheter och kommuner aldrig kunnat hantera gamla hus, deras kroppar är felkonstruerade för uppgiften. De är ju bara huvudfotingar.”
Med andra ord – Mjölby kommun är inte konstruerad för att ta hand om gamla hus.