”Tanken var aldrig, aldrig, att det europeiska samarbetet skulle vara ett sätt att stänga människor på flykt ute, utan lagliga vägar för att kunna söka asyl”, slog Stefan Löfven fast vid en flyktingmanifestation i Stockholm under tidig höst 2015.
Det var också då han fällde de klassiska statsministerorden: ”Mitt Europa tar emot människor som flyr från krig, solidariskt och gemensamt. Mitt Europa bygger inte murar, vi hjälps åt när nöden är stor”.
Men nöden, den blev snart för stor, för väldig, för tröttande, för svårhanterlig, för kostsam. Europas välfärdsstater orkade inte, ville inte, såg det som politiskt omöjligt att solidariskt och gemensamt ta ansvar för alla dessa miljoner desperata människor på flykt undan krig, förtryck, fattigdom.
Den episka katastrofen i Syrien ställde problemet på sin spets och lösningen – om det är uttrycket – blev motsatsen till vad Löfven deklarerat och som han själv kom att medverka till: ett Europa som byggde murar, med Turkiets auktoritäre härskare Erdogan som köpt ombud och gränsvakt.
Därigenom skars den landväga flyktingrutten från Mellanöstern av, i praktiken ett sätt för EU att slippa leva upp till asylrätten utan att formellt göra det otänkbara draget direkt ogiltigförklara den – i alla fall för de europeiska regeringar som önskade bevara ett slags gnutta sken av humanitär anständighet.
Men att sluta avtal med mörkrets furstar är sällan en okomplicerad affär. Sedan 2016 har EU betalat flera miljarder euro till Erdogan för att han, tyrannen och människorättsbrottslingen, ska hålla flyktingströmmen i schack. Sverige och övriga EU har alltså gjort sig beroende av en gangster och gett honom ett formidabelt utpressningskort på hand att spela med.
Vilket han gör nu. Trängd av sitt krigsäventyr i den blodiga syriska inbördeskonflikten, har Erdogan i strävan att kräva EU på mera stöd öppnat muren mot Europa.
Sedan förra veckan har många tusentals människor tagit sig till Grekland, EU:s yttre gräns, och välkomnats med tårgasgranater och tungt beväpnade soldater. Det är fruktansvärda, tragiska, hjärtslitande scener vilka speglar ett Europa som räds vågen av asylsökande flyktingar ungefär likt ett samhällshotande epidemiskt coronavirus.
Historiens dom lär knappast vara nådig och frågan är vilken aktör som egentligen demonstrerar den värsta cynismen i detta ovärdiga spel: skurken Erdogan eller demokratins EU.