Klockan är kvart över fem på eftermiddagen denna regntunga fredag mitt i den norska sommaren. Anders Behring Breivik har just skjutit sina två första offer på Utöya: vakten Trond Berntsen och ledaren Monica Bøsei, känd som ”mor Utöya”. Två timmar tidigare hade han tänt på en sprängladdning som dödade åtta personer i Oslos regeringskvarter. Han skulle kallblodigt hinna mörda ytterligare 67 människor, de flesta av dem tonåringar, innan han stoppades.
I journalisten Åsne Seierstads bok ”En av oss – En historia om Norge” (2013) beskrivs Breivik som en osäker person som gjorde allt han företog sig med febrig intensitet. Han växte upp med en frånvarande far och en labil mor. Alltså inte med de bästa förutsättningarna, men inte heller de sämsta. I skolan presterade han medelmåttiga resultat, sin karaktär jobbade han betydligt hårdare på. Ett tag var han hiphopare, senare kaxig graffitimålare.
Som vuxen startade han företag och spekulerade i aktier, tjänade pengar som han senare förlorade. Han gick med i Fremskrittspartiet men gick ur då han inte kvalificerade sig till kommunlistan. Tiden före dådet levde han i stort sett isolerad hemma hos sin mor. Där satt han i ett litet rum och spelade dataspel på heltid i några år, senare gled han över och fastnade på nätforum och hemsidor där han fick inspiration och material till sitt politiska ”manifest”.
Arbeiderpartiet och framför allt dess ungdomsförbund, AUF, blev Breiviks mål. Partiet satt i regeringen, på Utöya hölls AUF:s årliga sommarläger. Breivik vände sig mot feminism, mångkulturalism, sekularisering och liberalism. Alltsammans buntade han ihop i begreppet ”kulturmarxism”, en ideologi som han menade dominerade Norge och Arbeiderpartiet bar skulden för. Själv kallade han sig nationalist och kulturkonservativ. Den islamska utbredningen i Europa skulle bekämpas, ansåg Breivik och inspirerades av terrorgrupper som al-Qaida för hur det skulle ske. När han till slut utformat sin plan flyttade han ut till en gård för att kunna konstruera bomben i fred. Under flera års tid hade Breivik övertygat sig själv om att han skulle göra Norge och världen en tjänst genom en krigshandling mot Arbeiderpartiets arvtagare, AUF.
Mörda barn, med andra ord.
Under rättegången visade han inga tecken på ånger. Enda gången han grät var när hans egen propagandafilm spelades upp.
I ”En av oss” framställs kritik mot hur myndigheterna agerade direkt efter sprängningen i Oslo och att Breivik obehindrad kunde ta sig ut till Utöya. Men förutom den bestialiska grymheten i den ensamme norrmannens gärning, var det en sak som väckte häpnad hos omvärlden: hur Norge efteråt hanterade terrorn och sorgen efter att så många människor skadats och mist livet.
Seierstad skriver att vissa utländska journalister skakade på huvudet över att åklagarna och målsägandebiträdena handhälsade på Breivik i rätten. I flera länder hade han suttit i bur, med snaggat hår och fångdräkt, inte i kostym, självvald slips och vattenkammat hår. Dåvarande statsminister, Arbeiderpartiets ordförande, Jens Stoltenberg har hyllats för sitt agerade; samlande och stark, samtidigt emotionell och personlig. Aldrig hatisk. Hans ord på minnesstunden dagar efter morden har blivit bevingade: ”Vårt svar är mer demokrati, mer öppenhet och mer humanitet. Men aldrig naivitet.”
Priset är ibland ofattbart högt, men så länge vi lever efter Stoltenbergs ord är terroristerna och andra som vill förstöra vårt fria samhälle alltid förlorarna.