Det har varit konsert i Göteborg, legendariska hårdrockbandet Metallica spelade inför 65 000 personer på Nya Ullevi. Till och med en allsångsversion av ”Staten och Kapitalet” bjöds publiken på, som glatt sjöng med.
Även prinsessan Estelle återfanns i publiken. Och så var det några gäster som rökte.
Vad människor blir upprörda över varierar över tid. För 35 år sedan hade kanske någon fått för sig att dessa musiker var djävulsdyrkare, och någon på kommunen hade kunnat oroa sig över att arenans betongfundament skulle skadas av publikens gemensamma och taktfasta hoppande till musiken.
I dag tycks de flesta ta sådant med ro. En konsert är en folkfest och uppenbarligen fanns det fans med vitt skilda bakgrunder på konserten. Men!
Den kommunala byråkratin har invändningar. Minderåriga får inte njuta av musik som av regelverket anses för högljudd. Barn under 13 år får inte ta del av sådana kulturyttringar. Att prinsessan fick gå berodde på särbehandling och att hon kunde sitta i en loge med sina föräldrar. Andra barn fick vända om hemåt. Men Göteborgs kommun har anställda personer som anser att det krävs kommunalt tillstånd från miljöförvaltningen. Har konsertarrangören brustit när en familj, visserligen kunglig, fick se konserten?
Från samma kommunala förvaltning riktas också kritik mot att personer rökte inne på arenan, ”vi ser väldigt allvarligt på det”. Kanske, men det är faktiskt inte allvarligt.
Vad som är allvarligt är när stat och politik inte förstår att uppgiften att ”skydda” oss ifrån oss själva, är onödig, staten ska skydda oss från andra som kränker grundläggande mänskliga rättigheter. Ett land där skattepengar går till att kontrollera föräldrar och övriga vuxna som går på konsert, medan gäng av barn kan trakassera andra utan föräldrarnas vetskap är ett land på fel väg. Det är naturligtvis enklare att ge sig på småsaker och trams, än att ta tag i verkliga problem.
Men det vi tvingas betala skatt till är rimligen för att lösa de problem som medborgarna inte kan lösa enkelt och smidigt på egen hand.
Varje form och symbol- och signalpolitik är en förolämpning mot vuxna människors intelligens, ansvarsförmåga och moral. Varje avsaknad av åtgärd mot verkliga problem är ett hån mot väljarna i en demokrati. Det finns sannolikt inga enkla lösningar på de riktiga problemen, och just därför bör politiker vara försiktiga med att föreslå lösningar på icke-problem.
Staten ska skydda oss från andras våld. Nothing else matters, som det står i visan.