Likt en trasig grammofonskiva går Socialdemokraterna åter till val på att öka antalet högskoleplatser i landet. Omsorgen tycks komma av ren och skär marknadshänsyn. Partiet vill stärka ”den regionala innovationskraften och utvecklingen” och ser sin politik som ”en tillväxtmotor”, åtminstone enligt sin hemsida.
377 000 personer har sökt till höstens utbildningar. Det är förvisso en minskning sedan rekordåren 2020 och 2021. Men antalet sökande har stadigt ökat för varje år bra länge innan pandemin och arbetslösheten i dess kölvatten slog till.
Samtidigt har svenska universitet lägst andel lärarledd tid i Europa. Antal timmar kan variera mellan utbildningar, men genomsnittet ligger på elva timmar.
Parallellt finns en genomgående tanke att heltidsstudier ska motsvara ett heltidsjobb. Det är nästintill skrattretande.
Finansieringen av lärosätena kan vara en av bovarna i dramat. Ersättningen för högre utbildning bygger på flera grunder. Det finns två avgörande beståndsdelar: antalet registrerade studenter på utbildningen och antalet högskolepoäng dessa tar (så kallade helårsprestationer). Det som också spelar in är kategorin utbildningen klassas under.
Modellen skapar incitament för betygsinflation och satsningar på enkla utbildningar där många kan examineras. Om syftet är att stärka konkurrens och höja kvaliteten på arbetsmarknaden är detta raka motsatsen till vad som faktiskt krävs.
Därför är det positivt att Centerpartiet nu föreslår en ny riktning för högskolepolitiken (SvD 23/5). Partiet föreslår att på sikt avskaffa ersättningen för helårsprestationer och i stället slå ihop summan med ersättningen för själva studenten.
Man vill dessutom minska statens detaljreglering av dimensionering och innehåll, i syfte att främja lärosätenas självbestämmande. Därtill föreslår man en särskild satsning på de utbildningar som brustit i kvalitet de senaste årtiondena.
Det är av särskild vikt att centern tar debatten, då partiet sitter på en vågmästarroll.
Även om det är anmärkningsvärt att partiet enbart pekar på den högre utbildningens roll som konkurrensstärkande verktyg, är insikten om att det inte fungerar att enbart öka antalet utbildningsplatser viktig. Kvaliteten bör inte sliras med till förmån för kvantiteten. Hellre färre examinerade, men att en examen är värd mer än pappret den är utskriven på.
Långsiktighet och en rejäl dos sunt förnuft är den enda rätta vägen när det kommer till omfördelningen av gemensamma resurser. Oavsett om man betraktar universitetet som en bastion för mänsklighetens samlade kunskap eller en form av regionalstöd.