Det är snart ett decennium sedan journalisten Hannes Råstam gick bort. Men jag kan fortfarande höra hans mjuka, engagerade röst när vi i en telefonlur pratade om hans tidigare karriär som musiker vid Björn Afzelius sida.
Det var runt 2008, jag skulle skriva en kulturartikel om den gamle proggikonen. Råstam var mitt uppe i ett hektiskt arbete på något SVT-reportage för Uppdrag granskning, men var ändå generös med att berätta om tiden i kompgruppen Globetrotters på 80-talet och intrycken av Afzelius.
Han planerade en bok om Affe, sa han i slutet av i min intervju. Han hade åtskilligt material samlat, den folkkäre artisten förtjänade en ordentlig levnadsteckning. Den boken blev tyvärr aldrig skriven. Men innan Hannes Råstam tragiskt försvann i cancer 2012 hann han med en annan, nog viktigare bok: ”Fallet Thomas Quick”.
Den är en fördjupning av Råstams uppmärksammade TV-avslöjanden i samma ämne. Metodiskt och skoningslöst blottläggs i infernalisk detalj en av Sveriges största rättsskandaler – hur en psykiskt sjuk mytoman på osannolikt lösa grunder fälls i domstol som en bestialisk seriemördare, samtidigt som de verkligt skyldiga går fria.
Hur kunde det hända och varför blev konsekvenserna för de felande makthavarna i systemet så ringa? I bokens sista del summerar en luttrad Råstam, femfaldigt belönad med Guldspaden som Sveriges tveklöst bäste grävande journalist, sina erfarenheter:
”Den svenska modellen lever kvar: man eftersträvar samförstånd, och utkräver inte ansvar. Framför allt inte högre upp i hierarkierna. Sverige är ett litet land, och om man rör sig i toppen, framför allt juridiskt, rör man sig i en väldigt snäv krets. Man träffar varandra ständigt, på olika seminarier och samlingar. Den som sticker ut hackan där riskerar att skada sig själv.”
När jag åter läser dessa rader, nu i det coronadrabbade Sverige senvåren 2020, har jag aldrig saknat Hannes Råstam så mycket. Den svenska modellen för hanteringen av pandemin har hittills medfört ett skyhögt högre antal döda än i våra grannländer. Särskilt utsatta är gamla människor på äldreboenden, icke minst till följd av brister i skydd och beredskap.
Det politiska systemets uppslutning kring Folkhälsomyndighetens strategi är i princip total. Med på sikt rätt eller orätt, vet vi ännu inte. Men offentliga ifrågasättanden och problematiseringar finns i denna aktuella fas föga utrymme för. Statsminister Löfven lovar istället en framtida granskningskommission, när krisen är över och ett ruskigt minne blott.
Jag undrar just vad den svenska modellens kommittéväsende då har för sorts granskade ansvarsutkrävande att lägga till handlingarna. Jag tänker på Hannes Råstam. Jag tänker på hur det skulle varit om vi hade honom kvar att sätta tänderna i samförståndsmaktens göranden och låtanden.