Kongressens tema är ”Nu bygger vi Sverige”. På webbsidan syns bostadsminister Mehmet Kaplan bärandes den enda saknade biten i ett stort pussel föreställande moderna bostäder på en lysande grön gräsmatta.
En pusselbit. Det är en väldigt optimistisk syn som förmedlas, att blott saknas en bit i det svenska bostadspusslet. Att Kaplan dessutom har biten i famnen är en optimism som gränsar till det befängda. Sverige står inför en enorm bostadsbrist, framför allt i storstadskommunerna. Till kongressen har en motion lämnats in om att Sverige behöver ett bostadspolitiskt program. Ja, det är ju en tanke. Eller kan ju MP utnyttja den makt de faktiskt besitter och göra något konkret.
MP:s partistyrelse slår fast att marknaden inte ensam kan lösa bostadsbristen, alltså behöver bostadspolitiken ”en mer aktiv roll för att skapa förutsättningar och incitament för nya investeringar i bostäder”. Det är en helt riktig analys att marknaden i dagsläget inte hanterar bostadsbristen tillfredsställande. Tyvärr handlar MP-toppens förslag inte om generella regelförenklingar eller uppluckring av hyresregleringen, sådant som i dag stryper marknaden, utan om riktade stöd till bostadsbyggande för utpekade grupper såsom "unga, studenter, nyanlända och andra låginkomsttagare".
Det tyder på ett oförstånd inför hur bostadsmarknaden fungerar. Ett av de stora problemen i Sverige är att människor ”bor fel”, det vill säga sitter fast i bostäder som inte passar deras livssituation. På grund av brist på alternativ och flexibilitet skapas otrygghet och ovilja att röra på sig. Därför behöver alla sorters bostäder byggas, från enkla hyresettor till rymliga villor i toppläge.
MP är inte vant att befinna sig i maktposition. Partiet sitter i sin första regering och mer än oförmågan att se realistiska helhetsperspektiv skvallrar en stor punkt i kongressprogrammet om bristen på erfarenhet: Styrningen av partiet. MP har plågats av interna stridigheter. Partistyrelsen skriver att partiet ”slagit ett mindre glädjande rekord” i tid och pengar på konflikthantering. Ledningen vill få ordning på de bångstyriga miljöpartisterna ute i landet genom att göra det lättare att utesluta enskilda medlemmar och stänga av lokalavdelningar, liksom att partistyrelsen ska kunna köra över lokala beslut där svåra konflikter riskerar att skada partiet.
Ett toppstyrt miljöparti? Partisekreterare Anders Wallner bekräftar att det är MP:s växtvärk och nya position som är roten till att en ny ordning är nödvändig: ”Man måste arbeta annorlunda när man är färre än när man är fler” (SvD 11/6).
Annars förekommer en del i handlingarna till kongressen som talar för att mycket av det gamla grönidealistiska, drömska partiet finns kvar. Såsom motion 9:13 som kräver att ”Nöjesflyget måste bli tråkigare” genom att säkerhetskontrollerna vid svenska flygplatser utökas med kontroller om att resenärerna är medvetna om vilken skada deras semester gör för miljön. Om inte, ska en uniformerad klimatinformatör informera om detta vilket ”försenar flygresenären tills resenären godkänns”. Att motverka urbaniseringen, utforma ett nytt ekonomiskt system samt "lär barn att rädda världen” är andra mer traditionella MP-motioner.
För dem som länge röstat grönt är det kanske en tröst att dessa utopiska förslag lever kvar inom rörelsen. För oss andra är det ett rätt skrämmande faktum att partiet sitter i Sveriges politiska ledning.