Under julhelgen förärades Corren med en debattartikel undertecknad sossedrottningen själv.
Partiledaren Magdalena Andersson (S) skriver att hon ”vill införa Linköpingsmodellen i hela Sverige”. Hennes beröm lär smickra staden, man vad är det egentligen för modell hon pratar så varmt om?
Gripen E? Samir Badran?
Nej, det handlar om den treudd av tuffare tag i välfärden som Kristina Edlund (S) drivit igenom som ordförande för stadens kommunstyrelse.
För det första gillar Andersson språkkraven för att få jobba i Linköpings äldrevård. Ingen mormor i Sverige ska behöva handskas med personal som inte kan svenska.
För det andra bör även resten av landet införa vassare kontroller för att sätta dit välfärdsbedragare som slangar skattepengar ur systemen.
För det tredje behövs hårdare aktiveringskrav i socialförsäkringen. Bidragstagare ska inte låtas ligga på sofflocket, utan tvingas provjobba eller övningsjobba på heltid. På sikt ska alla arbetsdugliga försörja sig själva.
Det är ju rena högerpolitiken! Efter åratal av mjuk medkänsla har landets sossar ryckt upp sig för det svenska samhällskontraktet: att kräva sin rätt och göra sin plikt.
Det är svårt att tänka sig ett bättre betyg för Tidöpartiernas reformprogram. För det är deras program.
Det är naturligtvis inget nytt att sossar ständigt sträcker blöta fingrar i luften för att snabbt kunna vända sina kappor och snärja makten.
Resten av Anderssons vänsterblock är dock fullt av idealister som faktiskt tror på något – kulturell mångfald, villkorslösa rättigheter utan motprestationer, öppna gränser, och andra vänliga värden som väljarna tröttnat på. Lycka till att få med V och MP på tuffare-tag-tåget.
Det är med andra ord svårt att se hur Andersson skulle kunna ta regeringsmakten genom att driva sådan Tidöpolitik som Edlund drivit i Linköping.
Om hon inte också sneglar på Edlunds politiska underlag. Linköping är den största svenska kommun där M lämnat förarsätet åt S i utbyte mot en högersväng.
Kanske är det mellan raderna den ”Linköpingsmodellen” Andersson egentligen trånar efter. På riksnivå finns heller ingen Linköpingslista, så S och M skulle kunna få egen majoritet och slippa C.
Som förnämliga maktspelare går sossar vinnande ur sådana oheliga allianser. Ulf Kristersson (M) borde därför vägra göra som Niklas Borg (M).
Den dåliga dealen skulle också bedra borgerliga principer. I sin text skriver Andersson på fem ställen att ”samhället” ska kliva fram och ta ansvar.
Det hon menar är ”staten”, vilket vittnar om en osund övertro på politikers förmågor.