På tisdagen den 30 november blir hon regeringschef på riktigt när konselj hålls med kungen. Att Sverige får sin första kvinnliga statsminister är glädjande och värt att fira. Men det är nedslående att det skulle bli för just den här regeringen.
För vad Sverige skulle behöva nu är en stark regering som är helt inriktad på att åstadkomma skillnad i sakfrågor. Inte en som fokuserar på spelet i kammaren, för det är ju vad Magdalena Andersson kommer att behöva ägna sig åt. Luta sig än åt höger och än åt vänster för att få stöd för sin politik.
Socialdemokraternas sju år vid makten inger få förhoppningar om att Andersson ska ta tag i viktiga reformer. Regeringarna där Magdalena Andersson varit finansminister har varit mästare på att skjuta nödvändiga beslut på framtiden.
Långtidsarbetslösheten i Sverige är högre än någonsin. Över 200 000 människor deltar inte på arbetsmarknaden. Det är ett ohållbart tillstånd för en solidarisk välfärdsstat. Den återindustrialisering som Stefan Löfven menade skulle prägla hans regeringar har uteblivit. I stället har vi i till exempel fallet med Cementa fått se motsatsen: Hur politiska beslut och icke-beslut leder till att industrin och produktionen hämmas.
Den grova brottsligheten har trots pandemin kunnat fortsätta att öka. Skjutningar nästan varje dag och stora problem att rekrytera nya poliser skvallrar om fortsatta problem i framtiden.
Den svenska skolan fungerar inte som meritokratisk institution. Det råder betygsinflation där betygssnitten ökar samtidigt som kunskapsresultaten sjunker. Många lärare lämnar och utbildningarna har svårt att locka nya studenter.
Långsamt har svenska folket också börjat inse att landet befinner sig i en energikris. Bristen på planerbar el från kärn- och vattenkraft gör att priserna rusar vid köldknäppar. Kostnaderna drabbar företag och privatpersoner. På sikt blir energibristen en säkerhetsfråga då den kan utnyttjas av andra stater för att sätta press på oss.
Det är dessa stora utmaningar som en regering borde hugga in på med friskt mod. Men det kommer en socialdemokratisk minoritetsregering knappast att göra. I stället kommer vi få ytterligare nio månader av växande samhällsproblem.
Några ser tröst i att Magdalena Andersson tvingas regera på en borgerlig budget. Men det gör knappast regeringen mer handlingskraftig. Att Andersson ens överväger att regera på de premisserna påminner oss om vad redan Vilhelm Moberg noterade: Socialdemokraterna har två idéer – att ta makten och behålla den.