Turerna kring vårbudgeten och pensionsförslaget har kallats komedi, cirkus och kaos. Det är på ett sätt ett gott betyg till stabiliteten i svensk politik: vi är vana vid att partierna och budgetprocessen fungerar som ett urverk, och uppfattar det som kaos och kris när demokratins hjul slirar.
Men egentligen är situationen inte ny. Det är så här det sett ut sedan Januariöverenskommelsen föll. Den socialdemokratiska minoritetsregeringen har ett svagt demokratiskt underlag i riksdagen. För att inte få en majoritet av kammaren emot sig måste Magdalena Andersson förhandla sina förslag med de ideologiskt vitt skilda Vänsterpartiet och Centerpartiet. Och ovanpå det en politisk vilde med andra prioriteringar än Sveriges bästa, som oförblommerat utpressar regeringen. Nu senast om vapenexport till Turkiet och därmed indirekt Sveriges Nato-anslutning. Konsekvensen blir dyra och sent förhandlade förslag som regeringen ändå inte kan vara säkra på att de går igenom när kammaren väl röstar.
Det här har vi alla känt till i teorin. Men de senaste två veckorna har visat att det verkligen förhåller sig så.
När man slänger in en fråga som pensionerna – som tidigare generationer försökt hålla utanför de dagspolitiska utspelen – blir tongångarna snabbt höga. Det framkommer knappt att de rödgröna och de blå faktiskt ligger nära varandra. Väljarna ser oredan och hör den hätska retoriken. Många blir arga. Pensionen är viktig för alla – välfärdens kärna. Inte konstigt då att folk upprörs.
Förutom själva trätofrågan är det nog många som ogillar tajmingen. Krig på andra sidan Östersjön, ryska stormaktshot mot svenska intressen, snabb inflation, stigande energipriser och snabbt minskande marginaler för hushållen. Allt toppat med en våldsvåg och skenande kriminalitet. Många väljare skulle vilja se mer samlade och målmedvetna politiker.
Ansvaret för att budgetbeslutet blir hängande faller på statsminister Magdalena Andersson. Som regeringschef är det hon som behöver tänka igenom hur hon kan få igenom sina budgetförslag. Hon kan inte agera som om hon hade 51 procent av mandaten i ryggen och hon kan inte skälla på oppositionen för att den försöker driva sina väljares politik. Allt fler börjar nog ställa sig från om Andersson är rätt person att leda Sverige i en tuff period.
Samtidigt tar oppositionen en risk. Man har lyckats visa hur svag regeringen är och man har lyckats tvinga Centerpartiet att bekänna färg. Men hur undviker man att framstå som bråkstakarna? Ja, det får vi se. Klart är att valrörelsen börjar tidigt i år och att den som vinner valet i höst måste vara beredd att bygga en bred och samverkansinriktad regering.
Mathias Bred är ledarskribent vid Svenska nyhetsbyrån