Näst efter slottet är det Linköpings ståtligaste kåk. En herrgård med antikrosa puts, matchande flygel ut mot Drottninggatan, och en bakgård i lummigt lyxläge precis intill Trädgårdsföreningen. Här finns det pengar.
Fastigheten ägs genom ett holdingbolag av Hyresgästföreningen, HGF.
HGF beskriver sig som en folkrörelse som ”kämpar tillsammans för allas rätt till en god bostad till en rimlig kostnad”. HGF förhandlar hyror kollektivt mot hyresvärdarna, ungefär som facken förhandlar löner mot arbetsgivarna. HGF samlar också hyresgäster lokalt så att de kan göra sina röster hörda. Visst låter det fint?
Men skenet bedrar. I bakgrunden lurar Socialdemokraterna. HGF tillhör S-förbundet ABF, och ledningen kryllar av S-knutna makthavare. Och som vanligt har spelet riggats till fördel för S lojala lakejer.
Hyresförhandlingen är ren utpressning. Varje hyra är bunden till lägenhetens ”bruksvärde”, vilket kopplas till hyrorna runtomkring. Hyrorna hålls därför nere och fastighetsägarna tvingas acceptera HGF:s pyttehöjningar som inte ens täcker inflationen. Låga hyror är kanon för alla som redan sitter på förstahandskontrakt, men slår hårt mot de unga, nyseparerade eller utlandsfödda som desperat köar för en bostad.
HGF får också ta ut dolda ”förhandlingsavgifter” från alla hyresgäster. Av varje månadshyra går 12 kronor raka vägen in på HGF:s konto. Nästa år höjs det till 15 kronor. Även för sossar är det fräckt att i hemlighet krama nästan 8 miljoner ur Linköpings hyresgäster som just hämtat andan efter två år av stigande matpriser.
De lokala gräsrötterna är också riggade. Kommunala bostadsbolag måste nämligen främja sina boendes inflytande, och kravet är utformat så att arbetet i praktiken bara kan organiseras genom HGF, som naturligtvis tar saftigt betalt för besväret. Tjänsten kostar kommunerna en förmögenhet varje år, och i slutet av karusellen hamnar även den notan hos hyresgästerna.
Under delar av 1900-talet var Sverige som en sorts enpartistat. S dominerade och slog djupa rötter vid makten. Partiet gynnade sina egna lotterier, fackförbund och biståndsorgan. Politik och civilsamhälle smälte ihop till ett enda S-klägg.
Herrgården avslöjar en stenrik maktmaskin. Den kommer synas när S och HGF kampanjar ihop i nästa valrörelse. Än en gång kommer de hävda att de fattiga skulle drabbas om Sverige fick en mer normal hyresmarknad utan planekonomi.
De som skulle drabbas allra hårdast är dock hyrespamparna själva. Utan kollektiv hyresförhandling stryps deras pengar och makt.
Hyrespalatset på Drottninggatan visar hur mycket de har att förlora.