Diocletianus är unik i den romerska kejsarlängden. Han fick nog och hoppade av, alldeles frivilligt. Som den engelske historikern Edward Gibbon konstaterar: ”Diocletianus tillkommer äran av att ha givit världen det första exemplet på en tronavsägelse, ett exempel som inte ofta har följts av senare monarker”.
Han drog sig tillbaka till sitt storslagna palats Spalato i Dalmatien (Split, i nuvarande Kroatien) och påtade lyckligare i sin trädgård. När Diocletianus fick höra om hur det bråkades i Rom lär han ha yttrat: ”Jag skulle önska att ni tillsammans med mig kunde odla min kål i Spalato. Då skulle ni må mycket bättre”.
Att trädgårdsskötsel gör gott för det mänskliga välbefinnandet är bortom tvivel. Det är ingen slump att begreppet ”paradis” är lånat från persiskans ord för trädgård. I boken ”Koloniträdgårdar och planterade gårdar” skriver Anna Lindhagen 1916: "En djupt anlagd och känslig natur får ute i trädgården känna den frid han förgäves söker bland stadens buller. En rå eller självisk natur kan förfinas och bliva hjälpsam under inflytande av det som växer och är beroende av hans omvårdnad".
Anna Lindhagen var S-politiker i Stockholm vid förra sekelskiftet och blev mest känd som ledande kraft inom den svenska koloniträdgårdsrörelsen. Alla är det ju inte förunnat att som Diocletianus äga en egen ståtlig palatstäppa att kultivera till nytta och vederkvickelse. Men skulle inte varje stad kunna anlägga koloniområden med enklare stugor på kommunal mark till för vanligt folk överkomliga arrenden?
Idén hade Anna Lindhagen fått vid en Köpenhamnsvisit 1903 och hon kom raskt att popularisera den på hemmaplan. Dock tycks dagens moderna stadsplanerare betrakta koloniträdgårdar som något överspelat och gammalmodigt. Det är uppenbarligen fel, ty särskilt nu i coronapandemins spår verkar det folkliga intresset spira.
”Det har ökat väldigt mycket”, sa Pia Ryberg, ordförande för Karptorps Koloniträdgårdsförening i Norrköping, till P4 Östergötland häromveckan. Och i Kinda har V-politikern Kicki Stridh nyligen i en motion till fullmäktige krävt att kommunen inrättar fler kolonilottsområden för att möta gräsrötternas stigande efterfrågan. ”Det blir som en social yta som sträcker sig över både åldrar och kulturer där man får en meningsfull sysselsättning och nyttig mat ifrån”, menar hon (Corren 30/3).
Men det V-initiativet skulle inte Lenin gillat. Under sitt famösa Stockholmsbesök 1917 förevisade Anna Lindhagen honom Barnängens koloniområde. Lenin hade endast förakt till övers. Det blir inga samhällsomstörtande radikaler av människor som finner stilla lycka i den förborgerligande trädgårdsskötseln, slog han fast. Se där ett utmärkt argument för att låta koloniträdgårdarna blomstra!