Det var nog få som avundades Stefan Löfven då han i riksdagens plenisal satt och inväntade den omröstning som förklarade att riksdagen inte stödjer honom som statsminister. De 142 ledamöter som ville ha honom kvar överröstades av de 204 som ville se Löfven avgå. Och med statsministerns avgång följer hela regeringen. Det dysfunktionella samarbetet mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet är därmed över.
Löfven låter sig dock inte nedslås av riksdagens tydliga signaler. På pressträffen efter omröstningen förklarade han att han står till förfogande för att bli statsminister igen och bilda en ny regering. Detta med motiveringen att S trots det grovt försvagade väljarstödet fortfarande är riksdagens största parti och att de rödgröna tillsammans är större än Alliansen. Löfven framhärdade även att S inte kommer att agera stödparti till en Alliansregering.
Nog har Löfven rätt i att Alliansen får mycket svårt att finna stöd för en regering. Särskilt om S fortsatt vägrar att släppa uppfattningen att alla partier utom det egna kan agera stödparti. Men problemet med Löfvens hårda grepp om det förvisso största väljarstödet är att en betydande andel av detta har runnit mellan hans fingrar sedan 2014. Även om valresultatet inte ger ett tydligt stöd för en Alliansregering är det ett klart underkännande av både den rödgröna regeringen och Löfven som statsminister. Därför vore det fel om nästa regering blir en ny variant av samma sak.
Underkännandet av Löfven blir i sig en fördel för M-ledaren Ulf Kristersson i hans försök att bilda regering. Det ska dock mycket till för att Alliansen ska klara det, åtminstone till en början. Att söka stöd hos S är värt ett försök, om inte annat så just för att ha försökt ta alla vägar till en Alliansregering som inte går via SD. Det i sig kan vara nog för att framförallt C och L ska kunna lätta på den rävsax partierna själva försatt sig i genom sina vallöften. Men det är oundvikligt att åtminstone en partiledare kommer att göra sina väljare besvikna, inte minst efter att KD-ledaren Ebba Busch Thor nu öppnat för att ta stöd av SD.
Att Löfven sätter sig på tvären är dock inte den enda anledningen till att ett aktivt samarbete mellan Alliansen och S är dömt att misslyckas. Partiernas politik har alltför stora skillnader i de grundläggande frågorna, med skatter och landets ekonomi som det kanske tydligaste exemplet. Där står dessutom C och L på många sätt allra längst ifrån S, vilket också försvårar ett samarbete mellan enbart de tre partierna.
Regeringsfrågan är onekligen bekymmersam, men det dämpar knappast det positiva i att riksdagen till slut har avsatt Löfven som statsminister. Han och den rödgröna regeringen har länge levt på lånad tid från en orolig opposition. Avgången har alltid varit förestående, vilket till och med Löfven måste ha insett.