Den 9 mars fick Östergötland sitt första bekräftade fall av covid-19. Drabbade fick svårt att andas, feber och hosta. Många dog. Samhället slutade att fungera som vanligt.
I dag känns coronapandemin avlägsen. De dagliga presskonferenserna med statsepidemiolog Anders Tegnell – pandemins fixstjärna från Vreta kloster – är snart glömda. Men vi lever fortfarande med effekterna av pandemin.
För pandemier, precis som krig, förändrar samhällen. Professorn i medicinhistoria vid Yale-universitetet, Frank M Snowden, har gått så långt som att säga att västvärldens historia är direkt formad av epidemier och pandemier.
Vissa omställningar som coronapandemin har fört med sig märker vi direkt i vardagen. Hade det inte varit för nedstängningen av många arbetsplatser skulle aldrig hemarbete vara så utbrett som det är idag.
Andra förändringarna är svårare att ta på, men nog så stora.
Den kanske största konsekvensen av pandemin kan vara kriget i Ukraina. Enligt Angela Merkel, tidigare förbundskansler i Tyskland, kan isoleringen under pandemin ha bäddat för kriget.
"När man inte samtalar regelbundet med presidenter i icke-demokratier och kan bemöta deras argument, tar saker och ting en annan riktning", sa Angela Merkel i SVT för en tid sedan apropå de försämrade relationerna mellan väst och Ryssland och Kina.
Det är också uppenbart att världen har blivit farligare efter pandemin – och skakigare. I Europa finns inte längre el så det räcker. EU:s viktigaste ekonomi, den tyska, är i kris. Lågkonjunkturen biter sig fast. Alla länder rustar för det värsta.
Tittar vi tillbaka är det som att världen innan januari 2020 får ett skimmer över sig. Då var problemen mindre och framtidsutsikterna ljusare. Det var som att vi någorlunda visste vad som väntade, till skillnad mot idag.
Enligt Nicklas Berild Lundblad, doktor i informatik och tidigare global samhällsplaneringschef på Google, är det här också en av de stora konsekvenserna av pandemin – att vi ser framtiden som mer osäker.
När jag under pandemin intervjuade Nicklas Berild Lundblad lyfte han att det som skiljer medeltidsmänniskan från den moderna människan är förhållningssättet till risk. Innan pandemin hade vi vant oss vid att framtiden var hyfsat förutsägbar och risker möjliga att beräkna. Som 20-åring förväntar man sig kunna planera karriär och familjeliv. Idén var att det går att köpa en indexfond och beräkna avkastningen fram till pensionen. En tanken som är oförståeligt för medeltidsmänniskan som levde med genuin okunskap om morgondagen.
Men efter pandemin har vi återigen tvingats tänka lite mer som medeltidsmänniskan. Vi har insett att det finns mycket vi inte vet om morgondagen.
Vi vet inte om det kan slå till en pandemi till. Vi vet inte om det blir ett storkrig i Mellanöstern. Vi vet inte om Kina kommer att attackera Taiwan, och dra in USA i ett krig i Sydostasien med oöverblickbara följder på den globala handeln. Vi vet inte hur kriget i Ukraina utvecklas. Och vi vet inte vad Donald Trump gör imorgon.
Kanske är det här också den verkligt stora konsekvensen av pandemin – att världen har blivit farligare och det tvingar oss tänka på ett annat sätt. Framöver behöver vi ta det säkra för det osäkra.