Ändå testar Alliansen i Linköping inför valet i höst metoden genom att räkna upp 116 (!) saker den genomfört under den gångna mandatperioden. Budskapet är – naturligtvis – att det går bra nu och att det kommer att gå ännu bättre om de borgerliga får förnyat förtroende.
Och visst har Linköping flyt på många sätt, och flera som den politiska styrningen kan ta åt sig ära för. Den förhållandevis låga skatten, det ökade bostadsbyggandet och åtminstone delvis det goda företagsklimatet. Störst erkännande förtjänar kanske de lokala Allianspolitikerna för den lyckade kampanjen för Ostlänken. Paul Lindvall och Co fick till slut Anders Borgs öra och järnvägen till Stockholms arbetsmarknad blir av. Dessutom har de borgerliga drivit hårt för en tunnel, och inte en demolerande bro, genom staden.
Är Linköping en fet katt eller ett rivigt lejon? frågade sig kommunalråden Christian Gustavsson (M) och Muharrem Demirok (C) inför sin tredje upplaga av ”Linköpingspodden”, ett gemensamt internetradioprogram. Statusen ligger väl någonstans däremellan. Linköping växer invånarmässigt, företagsmässigt och utseendemässigt. Därav det lejonaktiga. Men när politiker hellre talar om hur nöjda de är än om de utmaningar som Linköping står inför, smyger den feta katten fram och lägger sig på mattan.
För att rollen som draglok för regionen inte ska bli för ensidig, måste Norrköping bättre med på tåget. Ett maktskifte i grannkommunen skulle möjligen förbättra samarbetet, men risken är att Stjernkvist sitter säkrare än Lindvall. Gällande storstadspuls ligger storebror i lä, katten sträcker ut sig i villaområdena. Långt från den våta filt som den organiserade brottsligheten utgör över kommunen.
Även om livet är gott i Linköping måste jaktinstinkten driva framåt - om inte lejonet ska bli däst.