Wilhelm Nyström: Linköpingsborna borde sluta köpa skräp

De köptokiga amerikanernas heligaste högtid är Black Friday, ett kulturfenomen som importerats till Sverige och svällt till den dekadenta reaveckan Black Week.

När den infaller nästa vecka förväntas svenskarna bränna åtta miljarder. Kort därpå börjar julhandeln, som brukar gå lös på 20 miljarder. De senaste åren har hushållen bränt mer stålar på senhöstens köphets än vad staten lagt på militärt stöd till Ukraina.

Och krigsmateriel är inte billig, vilket säger något om svenskarnas kärlek till shopping, som förutom hemelektronik gäller särskilt kläder och skor.

Det är ett problem, eftersom modeindustrin står för en tiondel av världens växthusgaser och förorenar mycket vatten. Samtidigt använder vi inte kläderna särskilt mycket, utan slänger en hel del i onödan. Fast fashion är helt enkelt för billigt.

Sedan nätbutiker började med fri frakt beställer kunder gärna flera storlekar för att prova hemma och returnera resten. Vart tredje nätköp skickas tillbaka, men med så låga priser lönar det sig sällan att kontrollera returplaggens skick och packa om dem, så företagen låter ofta bränna dem i stället.

Varor som kunderna behåller men tröttnar på skänks till insamlingar. De bättre plaggen når second hand-butikerna, medan fast fashion ofta fraktas utomlands. Efter ytterligare sortering slängs mycket. Det är inte lönt att krångla med kassa kläder.

Inte ens favoritplaggen överlever om kvalitén är för låg. De slits snabbt och är svåra att reparera.

Lösningen är att köpa finare kläder. De är mycket dyrare, vilket är halva poängen. En frisk marknad behöver höga priser.

Dyrgripar spontanköps inte. Man jämför och funderar tills man är säker, vilket minskar risken för felköp, och om man ändå ångrar sig kommer försäljaren inspektera prylarna och sälja dem till någon annan.

Den som betalat bra är också benägen att ta ansvar för sina saker och vårda dem. När kläderna inte slits kan de säljas vidare, och eftersom köparen pröjsar kan man lita på att de kommer till användning. Med pengarna kan säljaren blåsa nytt liv i sin egen garderob. Den bästa cirkulära ekonomin sker inte när företag gör polyestershorts av gamla PET-flaskor, utan när kunder köper begagnade lammullströjor utan extra industriprocesser.

Och det lönar sig att investera i kvalitetskläder, intygar Mattias Afram på Mattias Skrädderi. ”Vi har kunder som har hittat en fin, begagnad kavaj och lägger 1 500 på ändringar för att den ska sitta perfekt”, förklarar han.

Mattias Afram lagar och ändrar kläder för att ge dem nytt liv.

Foto: Wilhelm Nyström

Det var hans far Afo som startade skrädderiet och döpte det efter sin son, som snart ska ta över rodret och sluta cirkeln.

”Om vi syr in ett par byxor lämnar vi alltid kvar extratyget”, fortsätter han. ”Då kan man lägga ut dem igen i framtiden. Ett plagg ska kunna ändras med sin ägare.” Det är perfekt om man växer på bredden eller vill sälja byxorna vidare.

Ender Dag driver Shoe:Remake och ser likadant på skor. När han hoppade av ingenjörsbanan för att ta över sin svärfars skomakarkarriär blev han familjeyrkets fjärde generation.

”Även skostorlek tenderar att gå i arv, så många kan ta över sina föräldrars kvalitetsskor”, förklarar han. ”De äldsta skorna jag sulat om var 42 år gamla, men med rätt omsorg kan ett par randsydda skor hålla i generationer.”

Det finns något meningsfullt i att motstå modenycker och i stället vårda tidlösa plagg. När man slitit in dem i åratal blir de en förlängning av en själv.

Dessutom håller man liv i skrädderier och skomakerier som gör stadsbilden mysigare och kan skapa äkta, tillfredsställande jobb för Linköpings unga.

Tänk på detta nu när årets galnaste köpmånad sänker sig över staden.