Vårdanställda undantas från Tidöpartiernas infoplikt.
I onsdags presenterades utredningen om Tidöpartiernas infoplikt, som ungefär innebär att offentliganställda som kommer i kontakt med illegala migranter ska tvingas anmäla dem till polisen.
Reformen har kallats för ”angiverilagen” och sagts föra Sverige mot en rättslös polisstat. Illegala migranter kan bli rädda och skygga undan från välfärdssamhället. Förslaget blev dock mjukare än kritikerna befarat – skolan, vården och socialen slapp undan – och en hätsk debatt tog därmed tvärstopp.
Kritikerna har hela tiden förlitat sig på strutsmetoden och vägrat kännas vid en obekväm sanning, nämligen att många migranter nekas uppehållstillstånd – en uppenbar och nödvändig del av asylsystemet.
Det är oansvarigt. Om vem som helst ska få söka asyl måste Sverige vara ärligt och konsekvent.
Medan Migrationsverket utreder skälen för uppehållstillstånd svävar migranten ofrånkomligen i en sorts limbo av att kanske få stanna. Under den tiden bör samhället därför hålla båda dörrar öppna.
Migranten måste å ena sidan få förbereda sig för att bli en del av Sverige – lära sig språket och läsa upp betyg.
Samtidigt måste migranten utgå från ett nej. Förankringen i hemlandet måste upprätthållas genom att prata med anhöriga och planera för en bostad att återvända till, i bästa fall också någon sorts försörjning.
När Migrationsverket väl fattat sitt slutgiltiga beslut bör samhället tydligt sluta upp bakom det.
Den som får uppehållstillstånd ska välkomnas och integreras i den svenska gemenskapen med kraftfulla resurser. Den som får avslag är däremot inte välkommen och ska återintegreras i sitt hemland i stället.
Under de senaste tio årens intensiva invandring har myndigheter, näringsliv och civilsamhälle ansträngt sig oerhört för att hjälpa till med integrationen.
Myntets andra sida har lämnats till polisen, Migrationsverket och Kriminalvården, som fått slita i både uppförsbacke och motvind. Det är nämligen jättesvårt att utvisa illegala migranter.
Många länder, till exempel Afghanistan och Somalia, vägrar ta emot sina medborgare. Och en polismyndighet pressad av skjut- och sprängvåld saknar resurser att leta efter migranter som håller sig undan lagen.
Och framför allt går det att bo kvar i Sverige illegalt. Man får sjukvård i världsklass och barnen får gå i skolan.
Mot den bakgrunden har buden haglat: 50 000? 100 000? 150 000? Vi vet helt enkelt inte hur många illegala migranter som rör sig i Sveriges skuggsamhälle – en hopplös och utsatt miljö som plågas av människohandel och annan kriminalitet.
”Skuggsamhället är ohållbart även här i Linköping”, instämmer Kristina Edlund (S) som leder kommunstyrelsen. ”Det är inte säkert att barn gynnas på sikt av att hänga kvar i den svenska skolan utan uppehållstillstånd, i stället för att få rota sig i sina hemländer.”
På politikens vänsterflank är hon ett av få tunga namn som stödjer infoplikten.
Kristina Edlund (S) är en av få på vänsterkanten som anser att infoplikten är klok.
Som sjuksköterska anser hon att den borde kunna gälla även i vissa vårdsituationer, eftersom viss vård borde vara otillgänglig för papperslösa. ”Jag tycker inte det är självklart att man som papperslös ska ha rätt till vård som inte är akut. Ett ja är ett ja, och då ska samhället kliva fram, men ett nej måste också vara ett nej.”
Det är betryggande att Edlund vågar tala obekvämt klarspråk om hur ett asylsystem rimligen måste fungera.
Uppåt en miljard människor vill migrera, särskilt från Afrika och särskilt till norra Europa. Det går inte. Det enda rimliga är att unga, driftiga människor trotsar sina dystra framtidsutsikter och stannar för att bygga upp sina hemländer.
Och då måste Sveriges nej betyda nej.