Förskolans verksamhet bör fungera väl även om en del av personalen är sjuk.
Det är stökigt på Linköpings förskolor. Barngrupperna är stora. Sjukfrånvaron hög. Personalen är stressad.
Fullt hur stort problemet är framträder i en stor enkät genomförd av Corren. Över 500 pedagoger svarar att de inte kan garantera barnens säkerhet. Nästan lika många pedagoger uppger att de under det senaste året har funderat på att säga upp sig.
Det är inget bra betyg för Linköpings kommun.
Vad är då problemet?
Correns reporter Frida Glenning Ströberg, som har gått på djupet i frågan, listar i en analys fem orsaker till stressen i förskolan. Det är fler barn med diagnoser, tystnadskultur i verksamheten, för lite planeringstid, utfasningen av timvikarier och en kraftig ökning av sjukskrivningar.
Bilden som tecknas påminner om hur det är i flera andra offentliga verksamheter. Under senare år har vi hört liknande larm från sjukhus och vårdcentraler, från skolor och hemtjänst.
Överallt finns samma grundproblem.
Kraven och förväntningarna har med tiden ökat på verksamheterna. I förskolan är det fler diagnoser, barn som börjar allt tidigare i ålder och som går längre dagar. Inom vården skenar kostnaderna när människor lever längre och mer går att behandla. Och över hela linjen ökar den statliga detaljstyrningen och kraven på dokumentation.
Resurserna har dock inte ökat med kraven. De senaste 30 åren har snarare idén varit att det går att spara lite pengar varje år.
Genom att inte kompensera fullt ut för löneökningar och inflation har många offentliga verksamheter i årtionden levt med tryck på besparingar och effektiviseringar. Och de senaste årens kraftiga kostnadsökningar har på många håll dragit det till en smärtgräns.
På många sätt har kravet på effektivisering varit bra. Det får inte förekomma slöseri med skattepengar.
Problemet är bara att till slut finns ingen luft kvar i systemet. Till slut har vi en förskola eller sjukvård som fungerar jättebra – så länge inget som avviker från vardagen händer.
När Linköpings kommuns förskolechef Helén Petersson i Corren får frågor om situationen är det även den här bilden hon ger.
"Grundbemanningen, när personal är frisk och på plats, är inget problem. Men det är klart, när vi har hög sjukfrånvaro och personal inte ersätts så skapar det en stress."
Det mest uppseendeväckande är dock hur små avvikelser som verksamheterna klarar innan det blir problem. I förskolan verkar det räcka med att det går sjukor för att personalen ska bli mer än lovligt pressad. På Universitetssjukhuset räcker det med årliga semestertider för att mängder med vårdplatser ska stänga.
På sätt och vis är det också konstigt att stressen inte är större. För ju större glappet är mellan behov, förväntningar och tillgängliga resurser, desto mer ökar stressen, enligt Emma Brulin. Hon är forskare och docent i arbets- och miljömedicin vid Karolinska institutet, och har studerat varför var fjärde läkare visar symptom på utmattning.
För sårbart. Varje sommar brukar Universitetssjukhuset få problem att klara bemanningen.
Vad går då att göra? Det uppenbara är att dimensionera verksamheterna för annat än vardagen.
Man borde organisera förskolor på samma sätt som man bygger dagvattensystem och annan infrastruktur, om jämförelsen ursäktas. För när man ska dimensionera brunnar, rör och diken tar man höjd för så kallade 10-årsregn eller 100-årsregn. Det vill säga kraftiga nederbörd som infaller sällan, men som måste klaras av för att det inte ska bli katastrof när det väl sker.
Grundbemanningen på Linköpings förskolor bör alltså inte förutsätta att all personal är frisk och på plats, utan ta höjd för att någon kan vara sjuk. Samma sak gäller inom vården. Region Östergötland bör ta höjd för att sommarsemestrar är återkommande.
Det här kommer dock att kosta pengar som egentligen inte finns. Och för att få fram pengarna kommer det offentliga behöva dra ner på andra saker. I Correns enkätsvar märks även sådana här funderingar från pedagoger.
"Jag tycker att service som öppna förskolan kan kännas lite väl lyxig i det här läget (och hit går mycket ekonomi och pedagoger från grundverksamheten). Vi är fler och fler som funderar på om kommunen i stället ska spara genom att minska antalet biträdande chefer och låta kyrkan arrangera den öppna förskoleverksamheten för att få en mer hanterbar situation i förskolan."
Politiskt är det dock mer laddat att lägga ner verksamheter än att underfinansiera dem. Politiker får ofta löpa gatlopp även för nödvändiga nedläggningar. Då är det enklare att låta förskolor och barngrupper bli större samtidigt som det sparas in på vikarier.
Ska stöket och stressen på Linköpings förskolor minska krävs åtgärder. Linköpings förskolor bör precis som brunnar och diken dimensioneras för annat än vardagen – verksamheterna behöver klara dagar med både 10- och 100-årsregn.