Som förskolechef har Helén Petersson ett otacksamt jobb, eftersom föräldrar alltid kommer oroa sig över hur kommunen tar hand om deras småbarn.
Småbarnsföräldrar är en stor och stridbar väljargrupp som noga vaktar sitt valfläsk. Det perspektivet bör man nog ha med sig in i höstens förskoledebatt.
Det råder nämligen krigstillstånd i Linköping. I ett stort antal insändare har både föräldrar och pedagoger turats om att prygla cheferna för kommunens barnomsorg.
Snåla resurser har gjort att personalen inte hinner planera pedagogisk verksamhet, utan har fullt upp med barnpassning. De tvingas också ändra schemat, till exempel vara utomhus mer. De hinner inte leka i sandlådan och mår dåligt av att inte kunna ge varje barn uppmärksamhet.
En orolig förälder frågar sig om barnen ens hålls under uppsyn, och vill ha högst fem barn per pedagog. Ledningen saknar verklighetsförankring, instämmer en förskollärare.
Man kritiserar också den nya samplaneringen som innebär att personalen inom samma förskolområde täcker upp för varandras frånvaro, i stället för att anlita timvikarier.
Systemet är ”en kränkning mot våra barn”, anser en mamma. En annan mamma menar att det ”inte tar hänsyn till barnens trygghetsperspektiv” och kan strida mot barnkonventionen.
Verklighetsförankring, ja. Låt oss zooma ut lite och fundera på förskolan som fenomen.
Behovet att skydda sina barn finns hårdkodat i varje förälders ryggmärg. När barnen föds vidgas tillvaron från jaget till laget och familjen blir livets centrum. Att varje dag lämna bort sina småbarn till myndigheter eller företag är nog ganska onaturligt för föräldrar.
Samtidigt har de inget val. Om inte båda föräldrar jobbar kraschar både samhällsekonomin och hushållskassan. En ensam inkomst räcker sällan till bolån. Eftersom makar beskattas separat, och eftersom pensionsrätter inte ingår i bodelning vid skilsmässa, är det dessutom privatekonomiskt självmord för den ena föräldern att stanna hemma. I Sverige gör båda karriär och lämnar bort barnen. Punkt.
Föräldrarnas förtvivlade insändare är nog ett symtom på den här konflikten som vi byggt in i vårt moderna samhälles murstock.
Ovanpå den strukturen har vi sedan bestämt att förskolan ska vara just skola. Barnen ska utvecklas genom undervisning, även om den kan vara mer spontan och lekfull. Man förstår att förskollärare känner sig otillräckliga när det pedagogiska perspektivet prioriteras bort.
Därför är det viktigt att komma ihåg hur ambitiös och generös den svenska förskolan faktiskt är. Föräldrar borde inte ta den för given.
För dem är förskolan tillgänglig och nästan gratis, vilket underlättar familjelivet på ett sätt som hade varit otänkbart i andra länder. Kanske kan man inte rimligen begära att "varje litet barn ska få sina behov tillgodosedda på bästa möjliga sätt och rätten till utbildning på en kvalitativ nivå". Personalens uppdrag är samhällsavgörande även när de inte hinner hålla i undervisning.
Varje Linköpingskvinna föder i snitt 1,2 barn, långt ifrån de 2,1 som krävs för en stabil befolkning. När barnen blir färre måste förskolan stöpas om. Dessutom är kommunbudgeten inflationstyngd.
I det läget är det rimligt att cheferna gör ändringar i barnomsorgen – precis som i alla andra verksamheter. Barn är robusta och kränks nog inte särskilt av det, och det har heller inget med barnkonventionen att göra. Ledningen hade inte behövt backa om samplaneringen.
Förändringar i förskoleverksamheten kommer oundvikligen att oroa föräldrar som bara vill sina barns bästa. Det är en naturlig reaktion hos människor som släppt kontrollen över sina barns omsorg – en djupt känslig fråga – och outsourcat den till politiker.
Linköpings medelklass får nog leva med viss vånda. Det kommer bli folk av deras barn ändå.