På riksnivå har Socialdemokraterna och Miljöpartiet pekat ut varandra som mest troliga i en koalition om det blir maktskifte efter valet. Lika självklart är det inte i Linköping. Enligt partiernas respektive toppnamn har några samarbeten inte diskuterats på förhand.
Lena Micko (S), med lång erfarenhet i kommunpolitiken, tycker att Linköping är en kommun som behöver olika uppgörelser. Kommunalpolitik präglas mycket av pragmatism och samarbete över gränserna och då inte bara de politiska. Näringslivet, flyget och forskningen nämner Micko som viktiga samtalspartners till kommunen i olika frågor. Hur Ostlänken ska finansieras, till exempel.
Miljöpartiets Nils Hillerbrand är lika tydlig – eller otydlig – gällande samarbeten efter valet. Sverigedemokraterna är uteslutet, men rödgrönt, blågrönt eller till och med rödgrönblått är alla tänkbara scenarier.
- Det enda vi inte kan tänka oss är att vara ett femte hjul i Alliansen, slår Hillerbrand fast.
Han skickar frågan vidare till Paul Lindvall (M):
- Hur tänker du?
I en valrörelse faller det sig lätt så att majoriteten gärna beskriver hur bra allting är, medan det ligger i oppositionens intresse att svartmåla. I Linköping, denna välmående plats, är det extra tydligt.
Hur ska oppositionen sparka igång den feta katten?
Hillerbrand tycker sig se en växande social oro och menar att Linköpings "bakgård" är större nu än för åtta år sedan. Micko håller med om att mycket är bra, men inte i hela Linköping. På skolområdet behöver kommunen rycka upp sig, anser hon. 2009 lade S en budget för varje stadsdel och där blev det tydligt hur olika behoven är i olika delar av Linköping. Sedan glider hon, som så många andra, in på vikten av en generell välfärd och ord som skyddsnät, solidaritet och möjligheten till en andra chans. Inte så mycket av konkret konflikt, direkt. Micko snarare styrker bilden av Linköping som en konsensuskommun, något som hon också tycks uppskatta.
Den senaste tiden har dock en fråga fått den lokala valrörelsen att hetta till. Denna stavas Attendo, och det stora omsorgsföretagets skötsel av äldreboendet i Åleryd. Eftersom samtliga partier, allmänhet och medmänniskor är överens om att kvalitet ska övertrumfa pris, har diskussionen handlat mer om privat kontra offentlig driftsform. I den debatten är det enklare att dra skiljelinjer mellan partierna. I mitten står Socialdemokraterna och velar, och marken tycks inte stadigare på Storgatan i Linköping än på Sveavägen i Stockholm. Fast för Lena Micko verkar 50/50-målet (minst hälften av äldreomsorgen i kommunal regi) glasklart.
- Jag var ju med om konkurrensutsättning på 90-talet. Innan den var Linköping en stel och otransparent kommun. Men för oss är privatiseringar inget ideologiskt mål, utan ett medel.
Hon menar att upphandlingssystemet krackelerade den dagen då nollbud lades på verksamheten. Mer explicita krav som rör bemanning och insyn kommer att komma oavsett politisk styrning, tror hon. 50/50-målet motiverar Micko med att kommunen har ansvaret för omsorgen, och då måste den också fortsatt ha kompentens inom området. Samtidigt är en mix mellan privata och offentliga aktörer viktig.
- Men var är de små aktörerna? frågar hon sig.
Det har Nils Hillerbrand ett svar på, åtminstone hur kommunen ska få fram små aktörer som inte har något vinstintresse. I ett första steg ska all omsorg återgå i kommunal regi, sedan kan olika typer av idéburna verksamheter släppas fram.
- Vi ska inte upphandla sådana mjuka tjänster. Där ska vi inte leka marknad.
Hillerbrand tycker sig se en förändrad syn även hos de borgerliga partierna.
- Det behöver inte gå ideologisk blindhet i detta, säger han.
Socialdemokraternas lösning är inte lika kategorisk. Fler och bättre kontroller behövs och Micko spekulerar i att man kanske kan dela upp upphandlingarna i olika bitar för bättre resultat. Det kan också bli fråga om certifieringar för äldreboenden. En typ av kravmärkt omsorg, liksom. Men framför allt:
- Mer pengar.
Vad gäller privata driftsformer rinner alltså en tydlig, men inte nödvändigtvis oöverkomlig, ström mellan S och MP. Men när vi kommer in på ämnet flyg breddas avståndet mellan de två oppositionsledarna till en ocean. I ett fönster i Lena Mickos arbetsrum i stadshuset stoltserar en liten kopia av ett Jas Gripenplan. Kan verka passande för ett kommunalråd i Flyghuvudstaden tillika ordförande i Föreningen svenskt flyg.
Nils Hillerbrand är inte oväntat av en annan åsikt.
- Vi skulle ju hellre se att Linköping blev Sveriges biogashuvudstad eller cykelhuvudstad. Gärna båda.
Han delar upp flyget i det civila och Jas. Till skillnad från äldreomsorgen ser MP gärna att marknadskrafterna styr över den civila flygtrafiken. Om nu Linköpings flygplats är så viktig för det lokala näringslivet, så låt företagen betala för den. De 38 miljoner kronorna som kommunen lägger på flygplatsen gör sig bättre på annat håll - gärna i lokala företagssatsningar, menar Hillerbrand. MP:s relativt nya förslag att flytta Linköpings flygplats till Malmen ser Nils Hillerbrand som ett naturligt steg i den geografiska kommunutvecklingen. I nuläget kläms staden ihop mellan två flygplatser.
Vad gäller Saab är det ingen hemlighet att MP vill förbjuda svensk vapenexport och säger nej till det svenska försvarets nybeställning av Gripen. Men det är inte så att MP önskar livet ur Linköpings största arbetsgivare, nej, i stället ser partiet helst att företaget sadlar om. Till tågtillverkning, exempelvis.
Corren/Demokops opinionsundersökning visade att det är mycket jämnt mellan "blocken". Miljöpartiets företrädare framhäver partiets mittenposition i politiken, men i valet 2014 är det Socialdemokraterna som framstår som det lite vilset parkerade mittenpartiet. Fast när Lena Micko får frågan om hon känner någon ambivalens gällande Saabs verksamhet blir svaret otvetydigt:
- Nej.