Förra året hade tågen sämst punktlighet sedan 2010. Till Linköping var tågen i genomsnitt 4 minuter försenade, enligt en sammanställning av SVT.
Vad är då problemet? Eftersatt underhåll. Och så har det låtit i årtionden.
Varenda regering säger att den ska göra det som tidigare regeringar inte har gjort – att få tågen att gå i tid. Så varför blir det inte mycket bättre?
Kanske för att uppgiften är så oändligt stor. "Att vända är inte gjort i en kafferast", sa infrastrukturminister Andreas Carlson (KD) häromdagen i Agenda.
Kostnaden för att ta itu med det eftersatta underhållet av järnvägen uppgår till 91 miljarder kronor, enligt Trafikverkets underlag för 2026-2037. Därutöver tillkommer det ordinarie underhållet.
Det verkligt stora bekymret är dock att järnvägens problem bara är toppen av isberget.
Vägunderhållet är eftersatt. Standaren på de statliga vägarna blir allt sämre. Skötsel och vård av befintliga vägar har nedprioriterats i decennier till förmån för nya investeringar. Enligt Trafikverkets prognos kostar det nästan 30 miljarder kronor att komma till rätta med det eftersatta underhållet.
Elnätet är också det i stort behov av underhåll och utbyggnad – likaså elproduktionen. I stort sett alla svenska kraftverk har de närmaste 20-30 åren nått sin tekniska livslängd. Ska de ersättas eller rustas för framtiden kräver det mellan 600-900 miljarder kronor, enligt analysbolaget WSP.
Även skötseln av vatten- och avloppsnätet är åsidosatt. Branschorganisationen Svenskt Vatten har varnat för en systemkollaps om inte underhållet tar fart. Varje år växer underhållsskulden med tio miljarder kronor.
På va-området är visserligen de lokala variationerna stora. Linköping tog för över 15 år sedan en strategisk plan för att säkra stadens vattenförsörjning. Det satte fart på ett arbete med att laga och byta ut dricksvattenledningar. I Norrköping är däremot underhållsskulden stor och vattenläckorna ett långt större bekymmer.
Varför har då så mycket underhåll skjutits på framtiden? En början på svaret lär vara att det går att dra in på underhållet länge innan det märks. Tung infrastruktur som järnvägar, vägbroar och vattenkraftverk står där de står. Det krävs mycket rost och röta innan de blir dåliga. Men då blir kostnaden desto större.
Det är också lockande att nalla på underhållet – för det syns inte så mycket, varken underhållet eller att det uteblir. I alla fall inte till en början.
För politiker, som väljs på fyra år i taget, är det roligare att få inviga en ny väg eller myndighet än att varenda grusväg ska skötas enligt plan. Alla de bolag som upphandlas för att sköta underhåll har inte heller mycket för att göra stora investeringar som tar ett årtionde att betala av sig, när de ändå kan förlora nästa upphandling.
Genom att år efter år minska på underhållet invaggas vi även i föreställningen att vi har mycket pengar att röra oss med. Till slut är det glömt att vi lever på rost och röta. Vi tror oss vara rika, såväl lokalt som nationellt.
Under de kommande åren krävs en attitydförändring. Vi bör lägga större kraft på att vårda det vi har. Först när underhållet är betalt bör vi kosta på oss något nytt.